Har nyligen läst en mycket intressant bok som känns angelägen i dessa pomo/emergenttider: Who’s afraid of Postmodernism? – Taking Derrida, Lyotard, and Foucault to Church, skriven av associate professor i filosofi James K.A. Smith. I boken redogör han för det tänkande som dessa tre postmodernistiska portalfigurer levererar och hur han menar att kyrkan kan och bör förhålla sig till detta nya tänkande.

För er som vill gå den breda vägen kommer jag att lägga ut lite cliffnotes under den närmaste tiden på bloggen. Vi börjar med Smiths läsning av Derrida.

Derrida är kanske mest känd för sitt uttalande: ”Det finns ingenting utanför texten (eller kontexten)”. Detta uttalande har många, inte minst kristna, tolkat som att Derrida skulle vara en metafysisk idealist och likt Berkeley hävda att det inte finns något materiellt. Men Derrida är inte detta. Han förnekar aldrig att träd, bord och böcker finns. Däremot hävdar han med envishet: all vår erfarenhet är en tolkning. Det går inte att komma bakom dessa texter och tolkningar eller att hitta ett ”oförstört paradis” bortom ens kontext.

Detta betyder att även vad vi tror oss veta om Jesus, mannen från Nasaret, är en tolkning. Även om vi påtalar Guds uppenbarelse i Skriften ändrar det inte det faktum att det likväl är en tolkning. I Nya testamentet är detta uppenbart. Det fanns mängder med tolkningar om vem Jesus var: upprorsmakare, messias, kung, galning och profet.

Att inte erkänna att den egna tron är en tolkning utan istället universell och objektiv kan ofta orsaka värsta sortens imperialism och kolonialism. Att vår tro är en tolkning borde leda oss till ödmjukhet.

Derridas tes om att allt är tolkningar kan vi också profetiskt tillämpa. Vi bör ständigt ifrågasätta och dekonstruera de dominerande tolkningar som vill tysta alla andra tolkningar och istället lyfta fram de tolkningar som kan hittas i marginalen. Wall Street och Washington försöker ständigt få oss att tro att deras tolkning av tillvaron är den enda rätta. Genom dekonstruktion är vi fria att tolka världen annorlunda.

Men om allt är tolkningar, då kan man ju tolka Bibeln precis som man vill? I en mening ja. Genom historien har Bibeln ibland använts på mycket destruktiva sätt: försvarat apartheid-systemet, försvarat slaveri, försvarat orättfärdiga krig. Och vill man kan man förstås använda Bibeln till just vad som helst. Men, och detta är viktigt, alla tolkningar är inte lika bra. Och för att leva troget evangeliet måste Bibeln läsas och förstås i gemenskap. Skriften ska inte i första hand läsas och förstås privat, den ska läsas och levas tillsammans med andra.

Eftersom vi alla – oavsett vi är kristna, buddhister, ateister eller agnostiker – får vår kunskap genom vår tolkningsram, och eftersom denna tolkningsram i någon mån också är religiös (dvs bygger på tro snarare än objektiv kunskap ) betyder detta också att man som kristen med gott självförtroende kan lägga upp sin tolkning av världen på idéernas marknad och där låta sin tolkning granskas och prövas.

Eftersom alla tolkningar i någon mening är religiösa behöver vi också fundera över om våra liv och våra tolkningar är formade av evangeliet, skriften och trons gemenskap. Eller är våra liv och tolkningar formade av en materialistisk och girig kultur? Vilken kontext styr våra liv?

Med andra ord:

Om kyrkan börjar förstå att evangeliet i sig är en tolkning av världen och av mänskligheten bör den sluta upp med en apologetik (trons försvar) som med logiken som vapen tror att man kan övertyga människor till kristen tro genom att använda något slags objektivt förnuft. Detta objektiva förnuft finns inte.

Kyrkans kanske viktigaste uppdrag blir istället att genom att predika ordet, dela ut sakramenten och be, utrusta människor till att genomskåda de tolkningar av världen som finns i krafter som som kapitalism, konsumism och hedonism.

Smith skriver:

In other words, the worship in a decontructive church is aimed at forming believers who can recognize Wall Street’s construal of happiness as an interpretation as well as articulate the countercultural gospel’s interpretation of human flourishing. The decontructive church, in other words, is deeply prophetic – reflecting the voice not so much of Derrida as of Amos.