Den postmoderna kritiken av metaberättelser har viktiga effekter för samhället och den kristna kyrkan. Man måste exempelvis skrota moderna föreställningar om att det finns neutrala, allmäna och sekulära rum och sfärer. Att exkludera tron är en modern agenda; postmoderniteten bereder vägen för nya möjligheter att förkunna den kristna berättelsen på idéernas marknadsplats. Men detta får aldrig göras med en konstantinsk agenda där man försöker tvinga människor att på en rationell grund se den kristna trons logik. Den nya apologetiken måste vara ioke-apologetisk och vara karaktäriserad av berättande, inte av demonstration.

Smith visar också på trons narrativa karraktär. När Gud i Skriften uppenbarar sig för mänskligheten gör han det inte i en serie fakta eller trosdogmer utan istället i form av en lång berättelse som löper från skapelse till det nya Jerusalem. Kristen tro bygger i första hand inte på en kollektion av idéer utan är sammanlänkad med händelser och berättelser om Guds försonande handlingar i världen. När man sammanfattar kristen tro i “fyra andliga lagar” eller liknande har man kapitulerat inför ett vetenskapligt förhållningssätt, medan postmodernismen kan bana väg för en återupptäckt av den narrativa kunskapens betydelse och därmed utlösa en mer icke-apologetisk proklamation i berättelsen om Gud i Kristus. Därför är Skriften viktig för den postmoderna kyrkan, det är berättelserna i Skriften som formar vår tro.

Utifrån denna narrativa förståelse blir vårt lärjungaskap främst en fråga om att börja skriva in sig själv i berättelsen om Guds försonande handlingar. Därför behöver vi också känna till själva berättelsen, och den behöver ständigt kommuniceras när vi möts till gudstjänst. De mest postmoderna kyrkorna lever därför tätt knutna de bibliska berättelserna.

Den postmoderna kyrkan förkunnar också berättelsen genom olika handlingar. Den viktigaste, nattvarden, eukaristin, firas varje vecka som ett sätt att ständigt återberätta hur Jesu Kristi död, begravning och uppståndelse påbörjar ett nytt förbund mellan Gud och människa. När man äter och dricker brödet och vinet proklamerar man Herrens död “tills dess han kommer”.

Eftersom den postmoderna kyrkan värdesätter berättelser som ett sätt att återupptäcka ett kreativt, lyssnande och prövande förhållningssätt till tron, kommer den också att värdesätta konst i allmänhet som ett sätt att förkroppsliga berättelsen om Guds trofasthet. Precis som Gud visade sig för mänskligheten genom Jesus som blev materia, så fortsätter Gud att tala till kyrkan genom materiella symboler av bröd och vin men också genom ex dans och bilder.

Den postmoderna kyrkan motstår också tendensen hos pragmatisk evangelikalism att “trycka ner” eller “översätta” berättelsen till den moderna kulturen för att göra den mer tillgänglig eller attraktiv. Istället betonas tidlösheten i den bibliska berättelsen, och till denna berättelse bjuder man in sina lyssnare, troende likaväl som sökare. Därför behöver den postmoderna kyrkan inte välja mellan att vara sökarvänlig eller att bygga upp de som redan tror. En inkarnationell gudstjänst gör båda.

Gudstjänsten måste vara inbjudande och karaktäriseras av vänlighet. Men när den bjuder in människor gör den det till kyrkans unika berättelse och språk. När vi reser till Paris är tjusningen att det inte ser ut som i hemma i Arvika, hade det gjort det hade vi blivit besvikna. På samma sätt med kyrkan, påminner den alltför mycket om det som sökarna redan har kommer de inte att bli attraherade.

Så vad en postmodern gudstjänst gör är ytterst sett följande: orienterar sig själv kring uråldriga (eng: ancient), annorlunda (konstiga) handlingar men på ett sätt som inte utesluter utan bjuder in, inte bara de som tror men också de som söker, till berättelsens rytm och kadenser.

Till slut, den postmoderna kyrkan förstår att dess viktigaste uppgift är att leva berättelsen för världen. Kyrkan är den scen där Guds drama utspelar sig och det gäller därför att ”agera väl” och trofast spela ut storyn om Guds kärlek och rättvisa. Att berätta och att leva Berättelsen – detta är utmaningen.