Jag har i några inlägg den senaste tiden sammanfattat James K.A. Smiths bok ”Who’s Afraid of Postmodernism – Taking Derrida, Lyotard and Foucault to Church”. Läs om Derrida här och om Lyotard här och här. De kommande veckorna kommer det några avslutande små delar. I en kommentar till det första inlägget skrev Mathias en fråga som jag tror vi är många som delar: Hur skiljer man mellan en dekonstruktionsinfluerad, tolkningsbaserad förmedling av det sanna evangeliet och en urvattnad version av Bibelns budskap, som revideras allt eftersom samhället tycker att det bör anpassas?

I bokens sista kapitel jobbar Smith med denna fråga.

Sammanfattningsvis kan man säga att han argumenterar för en ”Radikal ortodoxi” som förkastar en modernistisk kartesisansk föreställning om att det går att nå absolut kunskap om tingens ordning. En absolut, rationell och säker kunskap är en ouppnåelig dröm och de som tror sig ha funnit den har en tendens att orsaka mycket lidande längs med sin väg: koloniserade människor, en förstörd skapelse etc. Men enligt Smith är lösningen inte att säga: ”Okej, eftersom man inte kan vara fullkomligt säker på något, kan man heller aldrig veta något”. Denna slags postmoderna ”religion utan religion” är egentligen inte fullt ut postmodern eftersom den ju godtar de modernistiska och kartesianska resonemangen om att kunskap är det samma som objektivt säker kunskap.

Smith argumenterar istället för att en postmodern kyrka bör gå tillbaka och lyssna till den förmoderna kristna tradition som löper från Augustinus till Aquinas. Där förstod man mycket väl skillnaden mellan att ”omfatta” Gud (vilket var omöjligt) och att känna (”know”) Gud (vilket var möjligt eftersom Gud gett sig till känna).

En radikal ortodoxi kan därför frimodigt bekänna att vi känner Gud som i Kristus återlöste världen till sig själv, men att den kunskapen är en partikulär uppenbarelse och inte universellt objektiv: ”We confess knowledge without certainty, truth without objectivity.”