I det första kapitlet, Setting the Scene, beskriver Hirsch ett av de allra största problemen med dagens kyrka: den fostrar åskådare och konsumenter snarare än lärjungar. Bakgrunden till denna konsumistiska kultur kan enligt Hirsch bland annat sökas i det recept för tillväxt som använts och används i många nutida (”contemporary”) kyrkor. I korthet går det ut på följande:
* Bygg ut kyrkan för att möjliggöra tillväxt
* Se till att predikningarna är av högsta kvalitet och att de berör ämnen som lyssnarna kan relatera till i sina liv.
* Se till att det finns bra lovsångsband och positiva lovsångsledare så att församlingen får goda lovsångsupplevelser i gudstjänsterna.
* Se till att det finns gott om parkeringsplatser utanför kyrkan så att parkerandet inte blir något som stör själva gudstjänstupplevelsen
* Se till att det finns professionella program för barn och ungdomar.
* Se till att utveckla ett program med cellgrupper kring en viss pedagogisk modell för att ge församlingsmedlemmarna en känsla av gemenskap
* Se till att nästa vecka alltid blir bättre än förra veckan så att folk fortsätter att komma.
Problemet med denna tillväxtmodell, enligt Hirsch, är flera. Dels skapar den ofrånkomligen en konsumistisk kyrkokultur. Kyrkan med de bästa programmen och de mest givande gudstjänsterna får de flesta kunderna. Och de flesta nya ”kunder” som strömmar till i de coolaste kyrkorna är redan kristna personer från andra kyrkor. Mao – den tillväxt som eventuellt sker, sker för det mesta med hjälp av ”switchers”, kyrkohoppare. Och det kanske djupare problemet med tillväxtmodellen är att den fostrar passiva åskådare snarare än aktiva lärjungar. Det går inte att konsumera sig till lärjungaskap.
När Alan Hirsch beskriver den konsumtionsinriktade kyrkan gör han det utifrån att han själv varit med och byggt upp en sådan kyrka – en lyckad sådan – i Australien. Församlingen var nytänkande och nådde ständigt mängder med nya människor. Men trots den stora tillväxten var antalet omvändelser väldigt få. Hirsch och de övriga ledarna i församlingen beslöt därför att göra en total kursändring av församlingen. Och vad de gjorde, det får ni veta nästa gång om ni inte har hunnit få hem boken.
december 12, 2007 at 7:54 e m
Jag ska köpa Alans bok och hoppas den landar innan jul så jag kan få leva i hans närhet.
För mig blir Hirsch Ortodoxin lite problematisk formulerad som ovan.
som jag tänker så är ett spår i den brokiga kyrkan precis det som du formulerar i punkterna ovan. Genomför man dem så kan det bli det en intressant gemenskap (vägrar tro att den ofrånkommligt skapar något, DEUS SEMPER MAJOR). Jag har bara erfarenhet från Willow och där har man ju gjort ett fokuserat arbete att bygga en gemenskap utifrån de parametrarna bland andra.
Idag ser man i Willow ett behov av fördjupning. Att utmana människor till att gräva vidare själva och i gemenskap. Vilket jag upplever som väldigt naturligt och klokt.
Kanske är det spåret som för mig exemplifieras med Willow, för en församling som vågar lyssna till Anden en fas för en församling som är viktig men inte något som duger att mogna vidare genom. MEN jag tror att precis de punkterna som du lyfter ovan parat med en genuin kärlek till människor är en bra startpunkt för några, kanske många.
december 12, 2007 at 10:37 e m
Pax Johannes!
Ja, om byggandet av en församling utifrån punkterna ovan skapar fler delaktiga lärjungar och mindre konsumerande åskådare, då är det väl kanon. Men om man befarar att byggandet av församlingen utifrån punkterna ovan snarare förstärker en åskådare- och konsumtionskultur, som Hirsch upplevde i sitt specifika fall, då måste man väl ändå kunna ifrågasätta om själva receptet verkligen är det vi bör använda oss av.
Apropå Willows framgång så kan man ju spekulera i om den är ett resultat av att de fokuserat på punkterna ovan. (I sådana fall borde ju varenda församling som plankar dessa punkter lyckas.) Jag har en känsla av att Willows framgång mer har att göra med att den har drömts fram av människor som med missionsiver och en apostlagärningarna 2-vision satsade och sålde allt för att förverkliga sin dröm. (Men detta är förstås rena spekulationer.)
december 13, 2007 at 8:36 f m
hej emil
var ni intresserade av helgen i februari? isf hur många personer?
mvh
David
december 13, 2007 at 9:54 e m
jovisst men om inte punkterna ovan bottnar i en missionsiver blir dom ju bara en lösnäsa. Ingen orkar hålla på med det tror jag utan att man har en djupare motivation, i alla fall inte göra det bra över tid.
december 26, 2007 at 11:01 f m
Gött Emil och Johan! Ni är igång. Jag tror att det är många i vårt älskade Saron som längtar ut ur sitt konsumtionsbeteende i kyrkbänken. Jag längtar efter nästa del i Hirsch-serien på din blogg Emil.
/Schwen i schwängen