(Tycker ni att denna bloggpost är för lång, hoppa då direkt ner till sista stycket. Det får ni inte missa.)

Jag läser Arne Rasmussons bidrag ”Frälsning och kyrka – Varför Paulus inte var lutheran (och inte Luther heller) i den nyutkomna antologin Så som det har berättats för oss (köp den, läs den) utgiven på Libris som en hyllningsskrift till Lennart Thörn (tidigare föreståndare i min hemförsamling Saronkyrkan i Göteborg) inför hans 65-årsdag. Rasmussons text är baserad på en föreläsning han höll 1990 på Örebro Missionsskola, och jag tänker: varför läser jag detta först nu? 17 år sedan …

För det är bra, riktigt bra. Rasmusson poäng är att kyrkan idag behöver hitta en nygammal identitet som diasporakyrka. Att vara kristen handlar primärt inte om att bara få en viss livsåskådning, ett visst beteendemönster, eller vissa upplevelser, utan det är att bli en del av ett konkret folk, en verklig gemenskap, precis som judarna var ett konkret och verkligt folk mitt i diasporan.

Rasmusson refererar till Yoder som menade att kristendomen, när den växte fram som en livskraftig och expanderade rörelse, gjorde det som en fortsättning av och parallell till den judiska diasporan. ”Den judiska erfarenheten av att leva tillsammans med andra folk och makthavare utan att ha kontroll skapade en uppsättning sociala innovationer som har format den judiska identiteten och därför också kristendomen. Man kan nämna synagogan, en form av decentraliserat och icke-sakralt gemensamt liv som kan fungera med bara några få hushåll; Toran, en text runt vars läsning och utläggning den judiska identiteten formades; och rabbinatet, ett icke-sakralt, icke-hierarikiskt, icke-våldsledarskap. Man formade ett socialt liv utan konventionella politiska strukturer, militär makt och kulturell homogenitet. Denna judiska vision korrelerad med den moniteistiska tron och den judiska erfarenheten av att som gemenskap finnas både utanför och innanför Romarriket kan beskrivas som mer universell än Romarrikets vision”.

Men ju mer den kristna kyrkan ”avjudaiserades”, desto mer försvann också deras tidigare diaspora-praktiker. Istället hamnade fokus på en mer individualistisk förståelse av den kristna tron där själens skådade av Gud betonades snarare än hela skapelsens framtida frälsning.

Efter lite vändor med Paulus och Luther som jag inte går in på här beskriver Rasmusson hur olika radikal-reformatoriska grupper genom historien försökt leva ut en mer diaspora-liknande ”biblisk” kristendom där man betonat församlingen som gemenskap, vittnesbördet, lärjungaskapet och där man gjort den nytestamentliga etiken – inklusive bergspredikan – relevant för det praktiska vardagliga kristna livet. Rasmusson skriver: ”Begreppet ‘radikal reformation’ leder lätt till tanken att de representerar en ‘radikal protestantism’. Men i många avseenden var de mer katolska än protestantiska”.

Rasmusson avslutar kapitlet med följande stycke:

En av de vanligaste invändningarna är att en sådan hållning (en radikal-reformatorisk) leder till en kyrklig isolering. Men att tänka sig kyrkan i diasporatermer betyder att man inte tänker sig kyrkan som ett eget, separat ‘rum’ ‘rumsligt’ skilt ifrån det som inte är kyrka. En diasporakyrka, precis som diasporajudendomen lever i samhällen som den inte själv kontrollerar, mitt i och tillsammans med ‘andra’. Dess identitet formas i ständiga möten med ‘andra’. Som en ‘jeremiansk’ diasporagmenskap söker också kyrkan det samhälles bästa i vilket den lever (Jer 29:7). Men den är befriad från att tänka och handla som om man vore ‘vem som helst’. Just därför att diasporagemenskapen inte är identifierad med ett område, med västerlandet eller med nationer, utan går över alla sådana gränser, men ändå kan uppehålla en specifik men öppen kulturell identitet, som just på grund av sin gränsöverskridande karaktär är mer universell än nationer, kan den vittna om den fred som finns i Kristus. Med andra ord, före eschaton är diasporans praktik uttrycket för den fredens ontologi som finns i centrum av kristen tro. En sådan teologi förutsätter det kosmiskt-eskatologiska perspektiv som vi funnit hos Paulus och som kyrkan som ett konkret folk är kallat att vittna om.

Amen?