Alan Hirsch – The Forgotten Ways II

Vi är många som går och funderar, ber och våndas över kyrkans och kyrkornas utveckling i Sverige. Själv har jag gjort det ännu mer än vanligt den senaste tiden då jag under hösten varit involverad i ett framtidsarbete i min församling, Saronkyrkan i Göteborg. Tillsammans har vi i en mängd olika arbetsgrupper brottats över hur vi i Saron kan göra en konkret skillnad när det gäller följande områden: de mest utsatta i Göteborg, vänner och grannar (sociala nätverk), barn och ungdomar samt människor i världen.

I denna spännande men svåra fas är det extra intressant att studera levande exempel där man faktiskt skapat någonting spirande, någonting nytt. Därför läser jag Alan Hirsch bok The Forgotten Ways med en sådan entusiasm. Hirsch är ingen skrivbordsteolog utan formulerar sin teologi utifrån ett praktiserande församlingsbyggande. Så hälsosamt i en tid när det finns så många fromma ord (inklusive mina egna) men där så lite tycks göras och hända.

Det var den lilla introduktionen, nu återvänder till hans bok.

I inledningskapitlet beskriver Hirsch hur deras församling i södra Melbourne, Australien växte så det knakade. Men trots tillväxt och trots att man drog till sig människor i subkulturer som oftast håller distans till kyrkor (homosexuella, affärsmän, hippa urbana människor, prostituerade mm) så skedde få omvändelser och graden av delaktighet var liten: max 20% av församlingen var delaktiga i gudstjänsterna medan resterande delen i princip konsumerade fina upplevelser.

Man insåg att någonting radikalt var tvunget att ske och beslutade därför att förändra församlingen enligt följande principer:

1. Man ville gå från att vara en statisk geografisk lokaliserad kyrka till att bli en dynamisk rörelse i hela staden.
2. Man ville skapa större delaktighet, från en grad av delaktighet på 20:80, till minst 80:20. En överväldigande majoritet i församlingen skulle bli aktiva och direkt involverade i att bli lika Jesus.
3. Man ville skapa ett reproducerande system byggt på enkla principer, ett slags internaliserat DNA
4. Rörelsen man skapade skulle vara uppbyggd kring en nätverksbaserad organisk multiplikation och inte som ett centraliserat och hierarkiskt system.
5. Mission och inte verksamhet skulle vara den bärande organiserande principen i rörelsen.

Och det här den konkreta modell man skapade utifrån de fem principerna:
1. Den grundläggande församlingsenheten måste bli mycket mindre så att delaktigheten kan öka. Därför gjorde de den lilla (cell-)gruppen (TEMPT-gruppen, se nedan) till den mest grundläggande delen av kyrkan och inte bara som en verksamhetsgren inom kyrkan. Varje TEMPT-grupp skulle fungera som en egen kyrka i sig själv.

2. De skapade inte några filosofiska värderingar som skulle hålla ihop rörelsen utan formulerade istället några få men grundläggande praktiker som skulle binda ihop gemenskapen. Dessa praktiker skulle förkroppsliga de grundläggande värderingarna man trodde på.

3. Varje TEMPT-grupp skulle vara engagerad i följande andliga praktiker eller discipliner:

Grundläggande praktik         Andlig disciplin
T = Tillsammans följer vi             Gemenskap
E = Engagemang med Skriften    Att integrera skriften i våra liv
M = Mission                                   Den centrala disciplinen som binder ihop och integrerar övriga
P = Passion för Jesus                    Tillbedjan och bön
T = Transformation                      Karaktärsutveckling och ansvarighet

Varje grupp skulle vara engagerade i varje grundläggande praktik varje gång de träffades för att vara del av rörelsen. På vilket sätt de valde att ta sig an de olika praktikerna var helt upp till dem själva.

4. Man organiserade rörelsen kring följande rytm: Varje vecka träffades de små TEMPT-grupperna, varje månad träffades samtliga TEMPT-grupper i en viss region av staden och varje termin träffades hela rörelsen. På TEMPT-nivå skedde den grundläggande lärjungaskapsträningen, mission och tillbedjan, på regional nivå koordinerade man bland annat ledarskapsutveckling och erbjöd pastoral hjälp och på rörelsenivå arbetade man bland annat med strategisk utveckling.

5. Det enda kravet för att tillhöra rörelsen var att man som grupp förband sig till att följa praktikerna enligt TEMPT samt att försöka föröka sig så snart det är möjligt.

Är det någon som varit med om detta slags skifte i någon församling i Sverige? Är det möjligt att gå från en konsumtionskyrka till att bli en deltagande församling?

 

Diasporakyrkan

(Tycker ni att denna bloggpost är för lång, hoppa då direkt ner till sista stycket. Det får ni inte missa.)

Jag läser Arne Rasmussons bidrag ”Frälsning och kyrka – Varför Paulus inte var lutheran (och inte Luther heller) i den nyutkomna antologin Så som det har berättats för oss (köp den, läs den) utgiven på Libris som en hyllningsskrift till Lennart Thörn (tidigare föreståndare i min hemförsamling Saronkyrkan i Göteborg) inför hans 65-årsdag. Rasmussons text är baserad på en föreläsning han höll 1990 på Örebro Missionsskola, och jag tänker: varför läser jag detta först nu? 17 år sedan …

För det är bra, riktigt bra. Rasmusson poäng är att kyrkan idag behöver hitta en nygammal identitet som diasporakyrka. Att vara kristen handlar primärt inte om att bara få en viss livsåskådning, ett visst beteendemönster, eller vissa upplevelser, utan det är att bli en del av ett konkret folk, en verklig gemenskap, precis som judarna var ett konkret och verkligt folk mitt i diasporan.

Rasmusson refererar till Yoder som menade att kristendomen, när den växte fram som en livskraftig och expanderade rörelse, gjorde det som en fortsättning av och parallell till den judiska diasporan. ”Den judiska erfarenheten av att leva tillsammans med andra folk och makthavare utan att ha kontroll skapade en uppsättning sociala innovationer som har format den judiska identiteten och därför också kristendomen. Man kan nämna synagogan, en form av decentraliserat och icke-sakralt gemensamt liv som kan fungera med bara några få hushåll; Toran, en text runt vars läsning och utläggning den judiska identiteten formades; och rabbinatet, ett icke-sakralt, icke-hierarikiskt, icke-våldsledarskap. Man formade ett socialt liv utan konventionella politiska strukturer, militär makt och kulturell homogenitet. Denna judiska vision korrelerad med den moniteistiska tron och den judiska erfarenheten av att som gemenskap finnas både utanför och innanför Romarriket kan beskrivas som mer universell än Romarrikets vision”.

Men ju mer den kristna kyrkan ”avjudaiserades”, desto mer försvann också deras tidigare diaspora-praktiker. Istället hamnade fokus på en mer individualistisk förståelse av den kristna tron där själens skådade av Gud betonades snarare än hela skapelsens framtida frälsning.

Efter lite vändor med Paulus och Luther som jag inte går in på här beskriver Rasmusson hur olika radikal-reformatoriska grupper genom historien försökt leva ut en mer diaspora-liknande ”biblisk” kristendom där man betonat församlingen som gemenskap, vittnesbördet, lärjungaskapet och där man gjort den nytestamentliga etiken – inklusive bergspredikan – relevant för det praktiska vardagliga kristna livet. Rasmusson skriver: ”Begreppet ”radikal reformation” leder lätt till tanken att de representerar en ”radikal protestantism’. Men i många avseenden var de mer katolska än protestantiska”.

Rasmusson avslutar kapitlet med följande stycke:

En av de vanligaste invändningarna är att en sådan hållning (en radikal-reformatorisk) leder till en kyrklig isolering. Men att tänka sig kyrkan i diasporatermer betyder att man inte tänker sig kyrkan som ett eget, separat ”rum” ”rumsligt” skilt ifrån det som inte är kyrka. En diasporakyrka, precis som diasporajudendomen lever i samhällen som den inte själv kontrollerar, mitt i och tillsammans med ”andra’. Dess identitet formas i ständiga möten med ”andra’. Som en ”jeremiansk” diasporagmenskap söker också kyrkan det samhälles bästa i vilket den lever (Jer 29:7). Men den är befriad från att tänka och handla som om man vore ”vem som helst’. Just därför att diasporagemenskapen inte är identifierad med ett område, med västerlandet eller med nationer, utan går över alla sådana gränser, men ändå kan uppehålla en specifik men öppen kulturell identitet, som just på grund av sin gränsöverskridande karaktär är mer universell än nationer, kan den vittna om den fred som finns i Kristus. Med andra ord, före eschaton är diasporans praktik uttrycket för den fredens ontologi som finns i centrum av kristen tro. En sådan teologi förutsätter det kosmiskt-eskatologiska perspektiv som vi funnit hos Paulus och som kyrkan som ett konkret folk är kallat att vittna om.

Amen?

 

Den konsumistiska kyrkokulturen

I det första kapitlet, Setting the Scene, beskriver Hirsch ett av de allra största problemen med dagens kyrka: den fostrar åskådare och konsumenter snarare än lärjungar. Bakgrunden till denna konsumistiska kultur kan enligt Hirsch bland annat sökas i det recept för tillväxt som använts och används i många nutida (”contemporary”) kyrkor. I korthet går det ut på följande:

* Bygg ut kyrkan för att möjliggöra tillväxt
* Se till att predikningarna är av högsta kvalitet och att de berör ämnen som lyssnarna kan relatera till i sina liv.
* Se till att det finns bra lovsångsband och positiva lovsångsledare så att församlingen får goda lovsångsupplevelser i gudstjänsterna.
* Se till att det finns gott om parkeringsplatser utanför kyrkan så att parkerandet inte blir något som stör själva gudstjänstupplevelsen
* Se till att det finns professionella program för barn och ungdomar.
* Se till att utveckla ett program med cellgrupper kring en viss pedagogisk modell för att ge församlingsmedlemmarna en känsla av gemenskap
* Se till att nästa vecka alltid blir bättre än förra veckan så att folk fortsätter att komma.

Problemet med denna tillväxtmodell, enligt Hirsch, är flera. Dels skapar den ofrånkomligen en konsumistisk kyrkokultur. Kyrkan med de bästa programmen och de mest givande gudstjänsterna får de flesta kunderna. Och de flesta nya ”kunder” som strömmar till i de coolaste kyrkorna är redan kristna personer från andra kyrkor. Mao – den tillväxt som eventuellt sker, sker för det mesta med hjälp av ”switchers”, kyrkohoppare. Och det kanske djupare problemet med tillväxtmodellen är att den fostrar passiva åskådare snarare än aktiva lärjungar. Det går inte att konsumera sig till lärjungaskap.

När Alan Hirsch beskriver den konsumtionsinriktade kyrkan gör han det utifrån att han själv varit med och byggt upp en sådan kyrka – en lyckad sådan – i Australien. Församlingen var nytänkande och nådde ständigt mängder med nya människor. Men trots den stora tillväxten var antalet omvändelser väldigt få. Hirsch och de övriga ledarna i församlingen beslöt därför att göra en total kursändring av församlingen. Och vad de gjorde, det får ni veta nästa gång om ni inte har hunnit få hem boken.

 

Alan Hirsch – The Forgotten Ways 1

Jo visst är det Alan Hirschs ”The Forgotten Ways” jag råkade snubbla över och som jag inshallah kommer att blogga om de närmaste veckorna. Alan Hirsch är australiensare och har ägnat sitt liv både åt att plantera okonventionella församlingar för marginaliserade människor och åt att arbeta med samfundsledning.

Boken inleds med följande frågeställningar:

År 100 eKr beräknar man att det fanns ca 25.000 kristna i världen, år 310 eKr uppemot 20.000.000 kristna. En enorm och ofattbar tillväxt på ett par sekel. Hur förklarar man denna mångdubbling när …

… kristendomen under denna tid var olaglig.

… det knappt fanns några kyrkobyggnader.

… det inte fanns någon Bibel som vi känner den.

… det inte fanns något professionellt ledarskap och inga religiösa institutioner

… det varken fanns sökarvänliga gudstjänster, söndagsskolor, lovsångsteam, bibelskolor eller teologisk litteratur.

… det var svårt att tillhöra kyrkan (konvertiter fick genomgå ordentliga prövningar innan man blev godkänd).

Med andra ord, den tidiga kyrkan verkade inte använda några av de medel vi normalt sett använder för att lösa problemen i kyrkan, och ändå växte rörelsen lavinartat. Hur kunde det ske?

Eller låt oss på ett exempel från vår egen tid: Kina. När Mao tog makten i Kina och systematiskt försökte bli kvitt kristendomen räknar man med att det fanns ca 2 miljoner kristna i landet. Och Mao gjorde verkligen allt han kunde för att rensa Kina från kristna element. Han kastade ut kristna missionärer ur landet, mördade kristna ledare eller satte dem i fängelse, beslagtog kyrkans egendomar, förbjöd alla slags möten och gudstjänster och startade en av de största förföljelserna mot kristna genom historien.

Men Mao-eran tog slut och när den sk. bamburidån öppnades igen under 1980-talet kom det återigen in missionärer i Kina. De förväntade sig troligen inte alltför mycket. Till sin stora förvåning fick de dock se att den kristna kyrkan inte hade dött ut – tvärtom hade den formligen exploderat. Uppskattningsvis fanns det då 60 miljoner kristna i Kina och idag uppskattningsvis 80 miljoner kristna kineser (allt enligt Alan Hirsch bok). Och återigen, precis som i den tidiga kyrkan fanns det under de svåra åren i Kina väldigt få biblar, knappt några kyrkor, inget professionellt ledarskap, ingen centralorganisation och inga massmöten. Hur kunde det ske?

Ja, hur kunde det ske? Och kan det ske igen? Det ungefär, är utgångspunkten för Hirsch bok. Spännande va?

 

På spaning efter en deltagande församling

Dan Kimball, pastor för en stor församling i Kalifornien, reflekterade nyligen över kyrkans tilltagande konsumism. Han härleder detta fenomen (i bemärkelsen att människor ”köper” upplevelser/frid/evigt liv/andlighet i kyrkan istället för att bli aktiva lärjungar) till reformationen. Sedan Luther, Calvin och gänget har förkunnandet av ordet varit det viktigaste i gudstjänsten, man byggde talarstolar för att markera ordets relevans och satte folket i prydliga rader vända mot predikanten så att de inte skulle missa någon enda stavelse.

Idag har vi enligt Kimball kvar samma kyrkomodell eftersom vi tror att den är av Gud given och att det inte finns några alternativ. Det enda vi har gjort är att vi har putsat lite på den. Vi har numera skönare stolar, bättre predikningar, snyggare ljussättning och större parkeringar – men i grunden är det samma modell, en modell som bygger på att några få är förmedlare medan de allra flesta är mottagare.

Som jag har skrivit tidigare: jag har inga problem med goda predikningar, jag älskar dem (precis som jag älskar goda bloggposter eller bra krönikörer i P1:s God morgon världen). Men att ensidigt bygga en kyrka på envägskommunikativa gudstjänster tror jag riskerar att skapa passiva kristna som köper sig lite tröst på söndagar snarare än kristna som på allvar lever ut evangelium i vardagen och livet.

Tillbaka till Göteborg – jag längtar nu intensivt efter en husförsamling där deltagandet får stå i centrum. Där vi vecka efter vecka läser evangelierna tillsammans och låter dessa texter få läsa våra liv. Där var och en av oss har något att bidra med. Där vi växer tillsammans. Där vi uppmuntrar varandra och sporrar varandra att leva ut Guds mission i våra helt vanliga liv.

 

På jakt efter församling 2.0 – intro

Idag lite mer personligt. Vem vet, kanske också imorgon. Eller en annan dag.

Den senaste tiden – det vet ni som läser denna blogg – har jag blivit mer och mer övertygad om att kristen tro inte i första hand är att hålla ett visst antal dogmer för sanna eller att dagligen förrätta en personlig andakt i sin kammare, nej, kristen tro när den är som bäst och mest spännande – det här tror jag mer och mer – utövas i gemenskap, i församling.

Min egen församling är sedan mer än tio år tillbaka Saronkyrkan i Göteborg, en baptistisk församling som är en del av samfundet Evangeliska frikyrkan. Ofta hör jag kristna människor som av olika skäl inte står ut med att leva i sin församling. Jag lider med dem. Saronkyrkan är absolut inte perfekt, det vet alla ni som är eller har varit med. Vi slåss och bråkar ibland som man gör i alla slags gemenskaper (behöver jag ens nämna politiska  ungdomsförbund?) och den stora bredd i teologiska hållningar och etiska positioner som finns i församlingen orsakar en hel del konflikt. Men samtidigt, när det gäller det centrala, fascinationen av Jesus och en vilja att få vara hans trogna i denna tid, finns det en djup enighet. Åtminstone upplever jag det så. Därför måste jag erkänna – jag vet att det låter pretentiöst – att jag faktiskt älskar min församling och människorna där.

Som många andra församlingar i världen har vi vår huvudgudstjänst på söndagar, en gudstjänst som varje vecka består av ungefär samma ingredienser: sång, bön, predikan, nattvard (sedan någon månad tillbaka varje söndag) och förbön. Jag och många med mig uppskattar verkligen denna gudstjänst. I gudstjänsten blir vi ständigt påminda om den berättelse som våra liv ingår i och i gudstjänstens olika handlingar inbjuds vi vecka efter vecka till möte med den uppståndne Jesus.

Men samtidigt, den senaste tiden har jag nu och då också blivit påmind om att den stora gudstjänsten har sina begränsningar. Den riskerar – särskilt i större kyrkor som vår – att inte ta gemenskapen mellan de troende på allvar utan istället fokusera på ”det personliga mötet med Gud”. Den riskerar också genom den envägskommunikation som ofta förekommer att förvandla gudstjänstdeltagare till passiva religiösa konsumenter.

Så vad göra? För att den stora gudstjänsten ska komma till sin rätt tror jag att den måste kompletteras av småförsamlingar där evangelium inte bara lyssnas till utan där det verkligen levs. Om tron är en sorts språk – vilket man väl skulle kunna beskriva det som – räcker det inte att lyssna på språket (t.ex. i predikan) för att lära sig det. Ingen lär sig ett främmande språk enbart genom att lyssna. För att lära sig språket måste man båda lyssna, tala och helst av allt också leva mitt i det. Därför tror jag på fungerande mindre gemenskaper. Gemenskaper som lever evangelium.

Hur kan då rent konkret en husförsamling i nytestamentlig anda i Göteborg eller Sverige år 2007 se ut? Vad gör man när man träffas? Var träffas man? Vad äter man? Hur många ska man vara? Detta tänkte jag tillsammans att vi kunde spåna över de kommande veckorna. Dela gärna med er av erfarenheter och tankar.

Andra bloggar om: Kyrka, Husförsamlingar, Saronkyrkan, Anabaptism, Gudstjänst, Emerging Church

 

Ingen ro – tre tips

Har inte ro att blogga idag. Sitter i min fåtölj med nerverna på helspänn. Startskottet till årets Göteborgsvarv går av stapeln om mindre än 15 timmar. Hur ska det gå? Blir detta det år då jag tvingas erkänna att min kropp är en åldrande kropp sakta på väg mot sin död?  

Hursomhelst, här är tre tips på spännande blogginlägg från senaste veckan:

 Jonas Lundström publicerade i tidningen Dagen i onsdags en debattartikel, ”Döende kyrka – Död Messias” som finns oredigerad på Den radikal-reformatoriska bloggen. Är ni intresserade av kyrkans utveckling, håll koll på denna blogg. Den radikala hållning som finns här kanske är kyrkans enda hopp. Ibland tror jag det.

På bloggen Yada Yada kommenterar Josef Per Beskows debattartikel i Svd för några dagar sedan. Josef kritiserar Beskows naturrättsresonemang eftersom de gör att Kristus blir överflödig för den kristna etiken.

Och på bloggen Tallskinnykiwi ger oss Andrew Jones en spaning om varför så många människor inom det lösa nätverket/samtalet Emerging Church plötsligt tycks studera och hämta inspiration ifrån de tidiga anabaptistiska rörelserna.

 

Att forma postmoderna katoliker

Detta blir sista delen i mitt bloggande utifrån James K.A. Smiths bok: Who’s Afraid of Postmodernism – Taking Derrida, Lyotard, and Foucault to Church. Nu till sista kapitlet där Smith ger en vision av hur en kyrka i en postmodern kontext skulle kunna se ut.

En postmodern kyrka måste enligt Smith framförallt ta inkarnationen på allvar. Kristendomens centrum är inte en samling universella sanningar eller principer, istället kretsar dess centrum kring Jesu liv, död och uppståndelse. Vi måste därmed förkasta modernismens a-historiska, a-geografiska och trancendentala syn på religion och istället hävda dess partikularitet, den ”inkarnationella skandalen”. Att bejaka att Gud på detta inkarnationella och partikulära sätt även fortsätter att handla i historien – i trosbekännelser, i den kristna doktinens utveckling, i instituionella organisationer, är mer postmodernt än att bejaka en modernistisk ”religion utan religion” som i Kants anda reducerar religion till kärlek och rättvisa.

Om inkarnationen får ligga till grund för vår kyrka får detta enligt Smith tre viktiga implikationer:

För det första, att vi bejakar tiden och historien. Om vi på allvar menar att att skapelsen är god måste vi också bejaka att tiden är god, att det som människor skapar är gott och att det goda också kan finnas i den kristna historien. Detta gör oss inte till traditionalister. Vi formas lika mycket av det förgångna som av framtiden och skapar inga fetischer av traditionen. Däremot erkänner vi att tid är ett medium som Gud använder när han uppenbarar sig själv.

En kyrka som är emerging, framväxande, är därför katolsk i ordets verkliga betydelse. Vi bejakar tiden och traditionen och ser oss själva som en del av en större berättelse.

För det andra, att vi bejakar rummet och materian: kroppar, byggnader och sopptallrikar. Vi som människor har inte bara råkat hamna i kött och blod, vi är kött och blod. Eftersom kristen tro har denna materialistiska sida (i bemärkelsen att den bejakar det materiella) är den också fundamentalt sakramental. Varje liten del av det materiella har en uppenbarelsens potential. Den brittiske författaren G.K. Chesterton beskrev gemenskapen, maten och ölet på hans stamhak i London, Cheshire Cheese pub, som en plats där det gudomliga ständigt uppenbarade sig i det materiella. Precis så sakramental är kristen tro. Stuff counts.

Detta betyder enligt Smith att vi måste återvinna kroppsligheten, liturgin, konsten, i gudstjänsten. Vi behöver bli en kyrka där man lyssnar (inte bara till ”budskapet” utan också till poesin i det predikade ordet), där man upplever (och därmed bejakar den visuella konsten, ikoner och arkitekturen i kyrkorummet), där man berör (i engagemang för den här världen men också när vi tar emot brödet som är Kristi kropp), där man smakar (Kristi kropp och blod), där man luktar (på vinet i kalken, men också på dofter av rökelse och tända ljus). Den Gud som tog sig en mänsklig kropp tar i gudstjänsten våra kroppar till delaktighet med det gudomliga.

För det tredje måste vi på nytt bejaka platsen och ta avstånd från modernismens syn på människor som ”thinking things”, oberoende av tid och rum. Vi behöver återvinna tron på kyrkor som verkar lokalt. Kyrkor dit man kan gå med sina grannar. Kyrkor som inte bara förändrar hjärtan utan också stadsdelar. (Här märks det väl att Smith skriver in i en amerikansk kontext där det ofta bygges mega-kyrkor i de rika förorterna dit människor vallfärdar med sina bilar från långa avstånd, allt medan de fattiga innerkärnorna utarmas både andligt och materiellt).

Smith avslutar boken:

The radically orthodox church is not a nostagic retreat into ”the way we used to do it” but a dynamic reappropriation of ancient practices as the very material means to be formed differently, as agents who will counter the practises of modernity’s market and empire. The radically orthodox church is the space for the formation of postmodern catholics.

 

Wine ministry

På en amerikansk sydstadsbaptistblogg går debattvågorna just nu höga kring nätverket Emerging Church. Det verkar dock inte handla så mycket om EC:s teologi som den liberalare synen på alkohol som sägs finnas inom EC:s kretsar. Artikelförfattaren förfasar sig över att ett gänga unga människor inom ramen för sydstatsbaptismen startat något man kallar ett ”Beer ministry”, ett församlingsplanteringsprojekt där man har sina samlingar i den lokala puben. I en av kommentarerna läser jag: ”What’s wrong with a beer ministry? Jesus had a wine ministry”.

 

Sanning utan objektivitet

Jag har i några inlägg den senaste tiden sammanfattat James K.A. Smiths bok ”Who’s Afraid of Postmodernism – Taking Derrida, Lyotard and Foucault to Church”. Läs om Derrida här och om Lyotard här och här. De kommande veckorna kommer det några avslutande små delar. I en kommentar till det första inlägget skrev Mathias en fråga som jag tror vi är många som delar: Hur skiljer man mellan en dekonstruktionsinfluerad, tolkningsbaserad förmedling av det sanna evangeliet och en urvattnad version av Bibelns budskap, som revideras allt eftersom samhället tycker att det bör anpassas?

I bokens sista kapitel jobbar Smith med denna fråga.

Sammanfattningsvis kan man säga att han argumenterar för en ”Radikal ortodoxi” som förkastar en modernistisk kartesisansk föreställning om att det går att nå absolut kunskap om tingens ordning. En absolut, rationell och säker kunskap är en ouppnåelig dröm och de som tror sig ha funnit den har en tendens att orsaka mycket lidande längs med sin väg: koloniserade människor, en förstörd skapelse etc. Men enligt Smith är lösningen inte att säga: ”Okej, eftersom man inte kan vara fullkomligt säker på något, kan man heller aldrig veta något”. Denna slags postmoderna ”religion utan religion” är egentligen inte fullt ut postmodern eftersom den ju godtar de modernistiska och kartesianska resonemangen om att kunskap är det samma som objektivt säker kunskap.

Smith argumenterar istället för att en postmodern kyrka bör gå tillbaka och lyssna till den förmoderna kristna tradition som löper från Augustinus till Aquinas. Där förstod man mycket väl skillnaden mellan att ”omfatta” Gud (vilket var omöjligt) och att känna (”know”) Gud (vilket var möjligt eftersom Gud gett sig till känna).

En radikal ortodoxi kan därför frimodigt bekänna att vi känner Gud som i Kristus återlöste världen till sig själv, men att den kunskapen är en partikulär uppenbarelse och inte universellt objektiv: ”We confess knowledge without certainty, truth without objectivity.”

 

De gillar Jesus men inte kyrkan

Läste nyligen om en ny bok som verkar intressant: Dan Kimballs, They Like Jesus But Not the Church. Dan Kimball, EC-relaterad pastor i USA bestämmer sig för att lämna pastorsexpeditionens trygga värld för att på allvar möta människor utanför kyrkan. Och vad finner han? Jo, mängder med människor som säger sig “gilla Jesus men inte kyrkan”. Och när de samtalar om kyrkan är deras röster relativt samstämmiga:

1. Kyrkan är en organiserad religion med en politisk agenda (läs: kristen höger)
2. Kyrkan är dömande och negativ
3. Kyrkan domineras av män som förtrycker kvinnor
4. Kyrkan är homofobisk
5. Kyrkan är arrogant mot andra religioner
6. Kyrkan är full av fundamentalister som läser hela Bibeln bokstavligt

Om människors inställning till kyrkan i Sverige liknar Kimballs – och ve och fasa: om de dessutom har rätt! – kan man nog bestämt hävda att kyrkan befinner sig i ett rejält uppförslut. Låt oss visa att de har fel.

 

Taking Lyotard to church 2

Den postmoderna kritiken av metaberättelser har viktiga effekter för samhället och den kristna kyrkan. Man måste exempelvis skrota moderna föreställningar om att det finns neutrala, allmäna och sekulära rum och sfärer. Att exkludera tron är en modern agenda; postmoderniteten bereder vägen för nya möjligheter att förkunna den kristna berättelsen på idéernas marknadsplats. Men detta får aldrig göras med en konstantinsk agenda där man försöker tvinga människor att på en rationell grund se den kristna trons logik. Den nya apologetiken måste vara ioke-apologetisk och vara karaktäriserad av berättande, inte av demonstration.

Smith visar också på trons narrativa karraktär. När Gud i Skriften uppenbarar sig för mänskligheten gör han det inte i en serie fakta eller trosdogmer utan istället i form av en lång berättelse som löper från skapelse till det nya Jerusalem. Kristen tro bygger i första hand inte på en kollektion av idéer utan är sammanlänkad med händelser och berättelser om Guds försonande handlingar i världen. När man sammanfattar kristen tro i “fyra andliga lagar” eller liknande har man kapitulerat inför ett vetenskapligt förhållningssätt, medan postmodernismen kan bana väg för en återupptäckt av den narrativa kunskapens betydelse och därmed utlösa en mer icke-apologetisk proklamation i berättelsen om Gud i Kristus. Därför är Skriften viktig för den postmoderna kyrkan, det är berättelserna i Skriften som formar vår tro.

Utifrån denna narrativa förståelse blir vårt lärjungaskap främst en fråga om att börja skriva in sig själv i berättelsen om Guds försonande handlingar. Därför behöver vi också känna till själva berättelsen, och den behöver ständigt kommuniceras när vi möts till gudstjänst. De mest postmoderna kyrkorna lever därför tätt knutna de bibliska berättelserna.

Den postmoderna kyrkan förkunnar också berättelsen genom olika handlingar. Den viktigaste, nattvarden, eukaristin, firas varje vecka som ett sätt att ständigt återberätta hur Jesu Kristi död, begravning och uppståndelse påbörjar ett nytt förbund mellan Gud och människa. När man äter och dricker brödet och vinet proklamerar man Herrens död “tills dess han kommer”.

Eftersom den postmoderna kyrkan värdesätter berättelser som ett sätt att återupptäcka ett kreativt, lyssnande och prövande förhållningssätt till tron, kommer den också att värdesätta konst i allmänhet som ett sätt att förkroppsliga berättelsen om Guds trofasthet. Precis som Gud visade sig för mänskligheten genom Jesus som blev materia, så fortsätter Gud att tala till kyrkan genom materiella symboler av bröd och vin men också genom ex dans och bilder.

Den postmoderna kyrkan motstår också tendensen hos pragmatisk evangelikalism att “trycka ner” eller “översätta” berättelsen till den moderna kulturen för att göra den mer tillgänglig eller attraktiv. Istället betonas tidlösheten i den bibliska berättelsen, och till denna berättelse bjuder man in sina lyssnare, troende likaväl som sökare. Därför behöver den postmoderna kyrkan inte välja mellan att vara sökarvänlig eller att bygga upp de som redan tror. En inkarnationell gudstjänst gör båda.

Gudstjänsten måste vara inbjudande och karaktäriseras av vänlighet. Men när den bjuder in människor gör den det till kyrkans unika berättelse och språk. När vi reser till Paris är tjusningen att det inte ser ut som i hemma i Arvika, hade det gjort det hade vi blivit besvikna. På samma sätt med kyrkan, påminner den alltför mycket om det som sökarna redan har kommer de inte att bli attraherade.

Så vad en postmodern gudstjänst gör är ytterst sett följande: orienterar sig själv kring uråldriga (eng: ancient), annorlunda (konstiga) handlingar men på ett sätt som inte utesluter utan bjuder in, inte bara de som tror men också de som söker, till berättelsens rytm och kadenser.

Till slut, den postmoderna kyrkan förstår att dess viktigaste uppgift är att leva berättelsen för världen. Kyrkan är den scen där Guds drama utspelar sig och det gäller därför att ”agera väl” och trofast spela ut storyn om Guds kärlek och rättvisa. Att berätta och att leva Berättelsen – detta är utmaningen.

 

Taking Lyotard to church 1

Jag fortsätter med lite anteckningar från James K.A. Smiths bok ”Who’s Afraid of Postmodernism – Taking Derrida, Lyotard, and Foucault to Church” med att beskriva hur Smith hanterar Jean-Francois Lyotards kritik av metaberättelser. Tyvärr är detta kapitel i boken så grymt viktigt att det blev lite för långt. Jag delar därför upp det i två delar:

När Lyotards ska sammanfatta begreppet postmodern gör han det på följande sätt: ”som en skepsis mot metaberättelser (stora berättelser)”. Redan här stöter många kristna på problem. För vad är kristen tro om inte just detta: en stor berättelse som börjar i skapelsen och slutar när Gud har försonat allt i Kristus. Om postmodernismen innebär en skepsis mot de stora berättelserna, då måste väl kristen tro och postmodernism stå i ett motsatsförhållande till varandra?

Nja, riktigt så enkelt är det inte. När Lyotard definierar en metaberättelse tar han inte hänsyn till berättelsens själva omfång utan snarare vilka anspråk den ställer. En metaberättelse är en berättelse som tror sig kunna hämta legitimitet och prövas med hjälp av ett universellt förnuft och på så sätt vara överordnad alla andra berättelser. Lyotard beskriver metaberättelser ”as universal discourses of legitimation that mask their own particularity”.

Således ser Lyotard inte någon konflikt mellan stora och små berättelser eller mellan globala och lokala. Nej, snarare ligger konflikten mellan berättelser och vetenskap. Lyotard angriper vetenskapen som är kritisk till alla ”påhittade berättelser” men som själv ytterst sett är grundad i en berättelse.

Lyotard skriver:

The language game of science desires its statements to be true but does not have the resources to legitimate their truth on its own.

Att hänvisa till förnuftet som kriteriet för vad som konstuerar kunskapen är bara att hänvisa till en ”språklek” bland många andra. Och som en språklek är det skapat av trosföreställningar som bestämmer vad som är förnuftigt inom själva språkleken. Med andra ord: förnuftet är grundat i en myt.

Så, betyder postmodernismens skepsis mot metaberättelser att kristen tro bör förnekas eftersom det ju är en ”stor berättelse” grundad i Skriften? Smiths svar är nej eftersom den kristna tron inte hävdar sin legitimitet på ett universellt och självständigt förnuft utan hävdar sin legitimitet på tron (eller om man så vill, på berättelsen eller myten).

Men, och det här är viktigt, om kristna försöker hävda att kristen tro kan hämta sin legitimitet med hjälp av förnuftet (som många kristna apologeter hävdar), då blir kristen tro just en sådan metaberättelse som Lyotard kritiserar. Därför är klassisk apologetik (försvar för kristen tro) klart och tydlig en modern företeelse (i motsats till postmodern) i sin förståelse av kunskap och sanning.

Det finns alltså inte, enligt Lyotard, ett gemensamt förnuft för mänskligheten utan snarare än pluralitet av olika ”förnuft”.

Många – särskilt kristna – sörjer detta tillstånd. Men är denna nya situation så illa som vi tror? I kritiken av metaberättelserna kan man t.ex. klä av USA sina anspråk på universell hegemoni och tolkningsföreträde. Är detta verkligen att sörja? Och är vår situation så annorlunda jämfört med den som Paulus eller Augustinus verkade i? Skall vi verkligen försöka etablera en gemensam myt för en hel nation – en konstantinsk strategi – eller skall kyrkan helt enkelt vara ett vittne mitt i en pluralitet av myter?

I moderniteten var vetenskapen en härskare som bestämde vad som räknades som “sanning” och vad som bara var ihopdiktade sagor, postmodernismen har visat att denna härskare var naken. Vi behöver därför varken försvara eller be om ursäkt för vår tro, vi kan i postmodernismens tidevarv vara icke-apologetiska när vi proklamerar och lever evangeliets berättelser.

 

Taking Derrida to church

Har nyligen läst en mycket intressant bok som känns angelägen i dessa pomo/emergenttider: Who’s afraid of Postmodernism? – Taking Derrida, Lyotard, and Foucault to Church, skriven av associate professor i filosofi James K.A. Smith. I boken redogör han för det tänkande som dessa tre postmodernistiska portalfigurer levererar och hur han menar att kyrkan kan och bör förhålla sig till detta nya tänkande.

För er som vill gå den breda vägen kommer jag att lägga ut lite cliffnotes under den närmaste tiden på bloggen. Vi börjar med Smiths läsning av Derrida.

Derrida är kanske mest känd för sitt uttalande: ”Det finns ingenting utanför texten (eller kontexten)”. Detta uttalande har många, inte minst kristna, tolkat som att Derrida skulle vara en metafysisk idealist och likt Berkeley hävda att det inte finns något materiellt. Men Derrida är inte detta. Han förnekar aldrig att träd, bord och böcker finns. Däremot hävdar han med envishet: all vår erfarenhet är en tolkning. Det går inte att komma bakom dessa texter och tolkningar eller att hitta ett ”oförstört paradis” bortom ens kontext.

Detta betyder att även vad vi tror oss veta om Jesus, mannen från Nasaret, är en tolkning. Även om vi påtalar Guds uppenbarelse i Skriften ändrar det inte det faktum att det likväl är en tolkning. I Nya testamentet är detta uppenbart. Det fanns mängder med tolkningar om vem Jesus var: upprorsmakare, messias, kung, galning och profet.

Att inte erkänna att den egna tron är en tolkning utan istället universell och objektiv kan ofta orsaka värsta sortens imperialism och kolonialism. Att vår tro är en tolkning borde leda oss till ödmjukhet.

Derridas tes om att allt är tolkningar kan vi också profetiskt tillämpa. Vi bör ständigt ifrågasätta och dekonstruera de dominerande tolkningar som vill tysta alla andra tolkningar och istället lyfta fram de tolkningar som kan hittas i marginalen. Wall Street och Washington försöker ständigt få oss att tro att deras tolkning av tillvaron är den enda rätta. Genom dekonstruktion är vi fria att tolka världen annorlunda.

Men om allt är tolkningar, då kan man ju tolka Bibeln precis som man vill? I en mening ja. Genom historien har Bibeln ibland använts på mycket destruktiva sätt: försvarat apartheid-systemet, försvarat slaveri, försvarat orättfärdiga krig. Och vill man kan man förstås använda Bibeln till just vad som helst. Men, och detta är viktigt, alla tolkningar är inte lika bra. Och för att leva troget evangeliet måste Bibeln läsas och förstås i gemenskap. Skriften ska inte i första hand läsas och förstås privat, den ska läsas och levas tillsammans med andra.

Eftersom vi alla – oavsett vi är kristna, buddhister, ateister eller agnostiker – får vår kunskap genom vår tolkningsram, och eftersom denna tolkningsram i någon mån också är religiös (dvs bygger på tro snarare än objektiv kunskap ) betyder detta också att man som kristen med gott självförtroende kan lägga upp sin tolkning av världen på idéernas marknad och där låta sin tolkning granskas och prövas.

Eftersom alla tolkningar i någon mening är religiösa behöver vi också fundera över om våra liv och våra tolkningar är formade av evangeliet, skriften och trons gemenskap. Eller är våra liv och tolkningar formade av en materialistisk och girig kultur? Vilken kontext styr våra liv?

Med andra ord:

Om kyrkan börjar förstå att evangeliet i sig är en tolkning av världen och av mänskligheten bör den sluta upp med en apologetik (trons försvar) som med logiken som vapen tror att man kan övertyga människor till kristen tro genom att använda något slags objektivt förnuft. Detta objektiva förnuft finns inte.

Kyrkans kanske viktigaste uppdrag blir istället att genom att predika ordet, dela ut sakramenten och be, utrusta människor till att genomskåda de tolkningar av världen som finns i krafter som som kapitalism, konsumism och hedonism.

Smith skriver:

In other words, the worship in a decontructive church is aimed at forming believers who can recognize Wall Street’s construal of happiness as an interpretation as well as articulate the countercultural gospel’s interpretation of human flourishing. The decontructive church, in other words, is deeply prophetic – reflecting the voice not so much of Derrida as of Amos.

 

Starbucks-kyrkan

När ”Café Espresso” slog upp sina portar i Viktoriapassagen i Göteborg på 90-talet var det tveklöst en milstolpe i svensk kaffehistoria. En ny tid kunde anas. Ett italienskt café mitt i Göteborg, det var unikt. Och jag minns väl hur vanliga flanerande shoppare de första åren gick in på caféet, beställde ”en kaffe” och hur baristan, det som tidigare hette cafébiträdet, nöjt (kanske alltför nöjt) kunde konstatera att ”det har vi inte”. Vad hade man då istället? Jo, macchiato, lungo, espresso, latte, cappuccino, olika rostningar, olika tillsatser, olika kaffebönor osv osv. Mängder med variabler som kunde ge lika många tänkbara kaffeblandningar som det fanns göteborgare. För att hitta sin unika smak krävdes tid och en omfattande utbildning, inte minst i det italienska språket.

(Ganska snart förstod jag att om man ska visa baristan att man verkligen har förstått vad det hela handlar om ska man rätt och slätt beställa en enkel espresso. Eller, som man lite slarvigt sade, ”en enkel”. Man ska undvika mjölk, det är mesigt, aldrig beställa dubbel, det gillar inte italienarna (ta i sådana fall hellre två enkla), alltid ta i minst en tesked socker i koppen även om man normalt sett dricker kaffe utan. Och det viktigaste: man ska inte se ett dugg förvånad ut – snarare tacksam – när kaffet knappt täcker botten på koppen.)

Läste nyligen en artikel av en Quinn Fox där han drar paralleller mellan denna Starbucks (eller Café espresso)-kultur och den kristna kyrkan. Det finns en risk menar Fox, att kyrkan i sin iver att vara ”användarvänlig” eller ”sökarvänlig” gör allt för att rensa gudstjänsten från den, många gånger lite svårtillgängliga kultur, liturgi och teologi som finns i dess tradition. Istället anammar man vår tids språk, musik och värderingar som medel för att nå nya människor. Kruxet blir bara att de människor som söker sig till kyrkan idag gör det för att det söker någonting annat än det som varuhusen, tv-kanalerna och de mediatränade politikerna kan erbjuda. När kyrkan påminner alltför mycket om det som samhället kan erbjuda blir den inte längre intressant.

Så vad är då lösningen? Enligt Fox denna, att kyrkan inte behöver be om ursäkt för att den är annorlunda. Liturgin, kulturen och teologin kan upplevas lite svårtillgänglig inledningsvis, men den går att lära sig. Och när man väl har lärt sig är man fast.

Fox skriver:

Starbucks realizes, it seems, that a distinctive menu that people need to learn is not a bad thing. All of this suggests that if Americans (who largely eschew foreign languages) are willing to learn Italian to get good coffee, they might well learn the Lord’s Prayer (in English) in order to get God. And we won’t even have to put it in the bulletin every Sunday.