Innanför eller utanför?

Tidningen Dagen har just nu en spännande artikelserie om det problematiska i att arbeta med gynekologi om man har samvetsbetänkligheter mot att genomföra aborter. Sjukhusen vill inte anställa läkare eller sjuksköterskor som inte kan tänka sig att utföra aborter eftersom det är en av de vanligaste sysslorna på dessa kliniker. Dagen frågar sina läsare: ”Bör vårdpersonal ha möjlighet att avstå från att assistera vid aborter?”. Absolut en viktig fråga. Men en ännu viktigare kanske är: kan en kristen människa arbeta med vad som helst?

Nej, säger organisationen Människorätt för ofödda med Mats Selander i spetsen, en kristen bör inte ha som yrke att utsläcka liv. Om detta förekommer måste församlingarna reagera.

Och jag är nog benägen att hålla med.

Men visst är det inte bara gynekologyrket som är problematiskt utifrån ett Gudsrikesperspektiv. Många yrken idag – ja, kanske rent av de flesta – vilar ytterst sett på strukturer (våld, materialism, girighet, egoism, miljöförstöring, hedonism etc) som ligger långt ifrån den vision av det goda livet som Jesus ger. Så var ska man dra gränsen? Vilka yrken med diffusa strukturer kan man arbeta med som kristen och väl där leva ut Guds evangelium, och vilka yrken kanske man rent av skall avhålla sig ifrån?

Jag är absolut inte ute efter att att skapa en ny syndakatalog, jag är bara seriöst intresserad av att vi som troende på allvar börjar tala med varandra om vad det kan betyda – helt konkret – att följa Jesus i vår tid.

Så vad säger ni, kan man vara exempelvis polis, politiker, rektor, domare, bilbyggare, börsmäklare eller militär som kristen? Och hur ska man dra gränsen?

 

Kristna måste höras mer i samhällsdebatten, eller?

I kommentarerna till min förra bloggpost nämnde Stefan Swärd något som ofta upprepas, nämligen detta att företrädare för kristna samfund och rörelser borde höras mer och ta större plats i samhällsdebatten. Jag är lite skeptisk till denna inställning av flera skäl.

För det första måste vi vara medvetna om att dessa utspel ofta upplevs som dömande av människor utanför kyrkan. Vi blir lätt sedda som självgoda människor som ständigt har åsikter om hur andra ska leva sina liv samtidigt som vi inte är mycket bättre på att leva dessa liv själva. Ett exempel på detta är när kristna utifrån sin tro på äktenskap som en gudagiven samlevnadsform med hjälp av opinion och lagstiftning vill styra människor som inte följer Jesus hur deras relationer ska konstitueras.

För det andra finns det en logik på den mediala arenan som jag tycker är klart problematisk om man vill finnas med en kristen röst där. Media (tv, tidningar, radio) avskyr oftast reflektion, lågmäldhet, samtal (ja, dessutom de flesta av de Andens gåvor som Paulus radar upp) och premierar istället konfrontation, ensidighet och ytlighet (undantag finns förstås, ni missar väl inte ”Samtal pågår” i P1 …). Att formulera en kristen position när (om) man tvingas använda sig av dessa spelregler är, om inte helt omöjligt, så åtminstone mycket svårt!

Vad är då alternativet? Att leva den förändring vi vill se!

Istället för att t.ex. skriva långa debattartiklar där vi utifrån ett kristet perspektiv försöker få folk som inte följer Jesus att inte göra abort – låt oss se till att i våra församlingar skapa så livsbejakande gemenskaper att så få aborter som möjligt görs i våra egna läger. Och när det är gjort, låt oss göra allt vi kan (praktiskt, handfast) för att stödja de kvinnor och familjer som trots besvärliga omständigheter väljer att inte gör abort (och förstås också göra allt vi kan för att också stödja de som väljer att göra abort).

Istället för att medverka i tv-soffor där vi utifrån ett kristet perspektiv försöker få folk som inte följer Jesus att sänka sina koldioxidutsläpp – låt oss istället med våra liv visa att den Gud vi tror på älskar vår jord och vill se den vacker och grönskande i åtminstone ett par årmiljoner till. För att världen ska förstå att vi menar allvar behöver vi som kristna vara de första och inte de sista att radikalt dra ner på sådant som överkonsumtion, bilåkande, charterresor och köttätande.

Att leva den förändring vi vill se. Detta är som jag ser det, vår stora utmaning och en av den kristna kyrkans stora ödesfrågor inför framtiden.

Jag säger inte att kristna utspel i media aldrig behövs, men vi måste vara medvetna om de många risker som finns förknippade med dessa. Inga utspel i världen kommer att kunna skapa en ny väckelse, endast levande församlingar där människors liv har blivit förvandlade kommer att utlösa en sådan.

 

Billig nåd

Billig nåd betyder nåd som lära, som princip, som system: syndernas förlåtelse som en allmän sanning, Guds kärlek som en kristen Gudsföreställning. Den som nickar ja till detta, har redan sina synder förlåtna.

Ur Dietrich Bonhoeffers ”Efterföljelse”

 

Emerging-afficher

Rätt schyssta.

 

Tre minuter Guds rike

Missa för allt i världen inte denna tre minuters sammanfattning av vad det lösa nätverket Emerging Church (och vem vet, kanske också själva livet?) handlar om:

Andra bloggar om: Emerging church, Brian McLaren, Guds rike

 

Nyvaknat intresse

Igår uppmärksammade Gudmundson ett plötsligt intresse för kristendom. Och gav dessutom en oväntad hyllning till frikyrkopopikonen Ingemar Olsson.

 

Varför hatar världen Amerika?

Rob Bell, en av mina absoluta favoritpredikanter, höll nyligen en hel predikan om varför så många människor i världen har så svårt för USA. Ladda ner och lyssna.

 

Ny era?

Yes, nu har jag äntligen lämnat Blogger. Det känns faktiskt riktigt gött.

Tyck gärna till om formatet. Är textstorleken för liten eller okej? Är typsnittet läsbart?

Nedan ser ni ett urval av mina tidigare bloggar.

 

Orörlig arbetsmarknad

I det post-industriella samhälle vi lever är en viktig framgångsfaktor att människor får arbeta inom områden där de trivs och på så sätt kan utnyttja sina begåvningar. Om nyckeln till framgång för femtio år sedan var att folk kom i tid till sina jobb i fabriken och gjorde det som man blev ålagd att göra så är den snarare idag att människor i sina jobb får utnyttja sina gåvor, ta till vara på sin kreativitet och omsätta sina drömmar till verklighet.

Hur kan man då skapa en sådan rörlig och flexibel arbetsmarknad att människor kan pröva sig fram för att hitta jobb de trivs med? I Danmark finns en spännande modell – flexicurity – som tillämpats under flera år med goda resultat. Arbetslösheten, inte minst bland unga, är markant mycket lägre i Danmark än i Sverige. Denna modell innehåller bland annat följande två viktiga grundstenar:

1. Det är enkelt för arbetsgivare att avskeda personal. Människor som inte gör ett bra jobb – för att man inte trivs på jobbet, för att man inte är rätt man på rätt plats osv – kan sägas upp utan långdragna fackliga processer. Att anställningstryggheten är relativt svag betyder också att företagen är mer villiga att anställa eftersom de inte behöver ta några långsiktiga risker vid nyanställningar. Och som anställd leder ofta den låga anställningstryggheten till att man så småningom hittar ett jobb där man verkligen trivs och gör ett bra jobb. Det har paradoxalt nog dessutom visat sig i en undersökning utförd av Center for European Policy Studies att danska arbetstagare visat sig vara mest trygga i Europa med sin arbetssituation.

(Hörde en sann historia om en lärare i göteborgstrakten som jobbat i över trettio år som lärare. Ingenting fungerade, varje år nya problem, elever och föräldrar som klagade osv, men hans chefer vågade inte ta i frågan. Som sextioåring blev läraren placerad på vaktmästeriet och gjorde ett helt lysande jobb de sista åren av sitt liv.)

2. Man har i Danmark dessutom skapat ett mycket generöst trygghetssystem som gör att människor inte är rädda för att förlora sina jobb eller att söka sig till andra jobb.

Och vad gör den svenska regeringen? Precis tvärtom. De behåller de hårda arbetsrättslagarna vilket gör det näst intill omöjligt för arbetsgivare att bli av med anställda och de inskränker a-kassan på alla möjliga sätt vilket gör att människor är livrädda för att hamna i arbetslöshet. Snacka om att skapa förutsättningar för en orörlig arbetsmarknad.

(Och som grädde på moset har vi fått en utbildningsminister vars sitt-still-i-bänken-och-håll-tyst-pedagogik skulle passat det svenska samhället utmärkt för femtio år sedan. Men idag? Knappast.)