Senaste veckan har en het debatt rasat om hur personer i församlingar som tänker och resonerar annorlunda blir bemötta och hanterade av de som tillhör de så kallade Fyrke (fyrkantiga evangelikaler). Jag tänkte i några bloggposter försöka ge några tankar in i debatten.
För det första får Fyrke-debatten mig att inse hur individualistisk vår frikyrkliga tappning av kristen tro riskerar att bli. Varje kristen bör/ska – om jag förstår Stefan och andra fyrke-förespråkare rätt – tro (och gärna mer än så) på det åsiktspaket som hör till “klassisk kristendom”: jungfrufödsel, att Jesus gick på vatten, att homosexualitet alltid är fel, att Jesus är enda vägen till Gud, att Bibeln är Guds ord osv osv. Men vad händer om man har svårt att tro på allt? Eller om man inte vet? Eller om man till exempel (och här inbegriper jag mig själv) mycket väl tror att Jesus kan ha gått på vatten eller ha blivit född av en jungfru men ändå inte utesluter att detta är metaforer, finns det en plats för sådana som oss i fyrke-församlingar? Får vi ha ledaruppdrag? Om varje kristen ska omfatta ett helt åsiktspaket, vem definierar då detta? Och om man vill förändra det, hur går det då till?
En anledning till att Fyrke-debatten blir så stor just i vår del av kristenheten kanske delvis beror på att vår tradition under flera århundraden odlat en strängt individualistisk syn på vad kristen tro är. Din slutliga frälsning handlar om din egen tro punkt slut. I en sådan kultur är det kanske inte så konstigt om man betonar vikten vid att varje kristen också ska omfatta exakt rätt lära.
Inom katolska kyrkan inbillar jag mig – och nu freestylar jag lite, mina kunskaper om katolska kyrkan är begränsade – att en fyrke-debatt skulle ha svårt att få fäste. Där är det inte så allvarligt om den enskilde medlemmen tror mycket eller lite på det ena eller det andra, kyrkan själv har en ordning vad den tror på och så länge du är medlem i kyrkan omfattar du denna tro oavsett vad du tänker när du ligger och grubblar på nätterna.
Fyrkes avsaknad av denna kollektiva dimension av tro (som katoliken Bengt Malm beskriver i en kommentar till Fyrke-debatten) gör nog att Stefan, åtminstone inte till alla delar, delar den ”klassiska kristna tro” han gärna vill bekänna sig till.
Och jag tänker, vilken paradox om unga radikala tvivlande frikyrkliga människor á la Jonas de kommande åren flyr till den konservativa katolska kyrkan bara för att slippa känna sig fångna av det fyrke-godkända åsiktspaketet. Det vore väl ett fenomen som framtidens kyrkohistoriker med förtjusning skulle sätta tänderna i …