Senaste veckan har en het debatt rasat om hur personer i församlingar som tänker och resonerar annorlunda blir bemötta och hanterade av de som tillhör de så kallade Fyrke (fyrkantiga evangelikaler). Jag tänkte i några bloggposter försöka ge några tankar in i debatten.

För det första får Fyrke-debatten mig att inse hur individualistisk vår frikyrkliga tappning av kristen tro riskerar att bli. Varje kristen bör/ska – om jag förstår Stefan och andra fyrke-förespråkare rätt – tro (och gärna mer än så) på det åsiktspaket som hör till “klassisk kristendom”: jungfrufödsel, att Jesus gick på vatten, att homosexualitet alltid är fel, att Jesus är enda vägen till Gud, att Bibeln är Guds ord osv osv. Men vad händer om man har svårt att tro på allt? Eller om man inte vet? Eller om man till exempel (och här inbegriper jag mig själv) mycket väl tror att Jesus kan ha gått på vatten eller ha blivit född av en jungfru men ändå inte utesluter att detta är metaforer, finns det en plats för sådana som oss i fyrke-församlingar? Får vi ha ledaruppdrag? Om varje kristen ska omfatta ett helt åsiktspaket, vem definierar då detta? Och om man vill förändra det, hur går det då till?

En anledning till att Fyrke-debatten blir så stor just i vår del av kristenheten kanske delvis beror på att vår tradition under flera århundraden odlat en strängt individualistisk syn på vad kristen tro är. Din slutliga frälsning handlar om din egen tro punkt slut. I en sådan kultur är det kanske inte så konstigt om man betonar vikten vid att varje kristen också ska omfatta exakt rätt lära.

Inom katolska kyrkan inbillar jag mig – och nu freestylar jag lite, mina kunskaper om katolska kyrkan är begränsade – att en fyrke-debatt skulle ha svårt att få fäste. Där är det inte så allvarligt om den enskilde medlemmen tror mycket eller lite på det ena eller det andra, kyrkan själv har en ordning vad den tror på och så länge du är medlem i kyrkan omfattar du denna tro oavsett vad du tänker när du ligger och grubblar på nätterna.

Fyrkes avsaknad av denna kollektiva dimension av tro (som katoliken Bengt Malm beskriver i en kommentar till Fyrke-debatten) gör nog att Stefan, åtminstone inte till alla delar, delar den ”klassiska kristna tro” han gärna vill bekänna sig till.

Och jag tänker, vilken paradox om unga radikala tvivlande frikyrkliga människor á la Jonas de kommande åren flyr till den konservativa katolska kyrkan bara för att slippa känna sig fångna av det fyrke-godkända åsiktspaketet. Det vore väl ett fenomen som framtidens kyrkohistoriker med förtjusning skulle sätta tänderna i …

Tidningen Dagen har just nu en spännande artikelserie om det problematiska i att arbeta med gynekologi om man har samvetsbetänkligheter mot att genomföra aborter. Sjukhusen vill inte anställa läkare eller sjuksköterskor som inte kan tänka sig att utföra aborter eftersom det är en av de vanligaste sysslorna på dessa kliniker. Dagen frågar sina läsare: ”Bör vårdpersonal ha möjlighet att avstå från att assistera vid aborter?”. Absolut en viktig fråga. Men en ännu viktigare kanske är: kan en kristen människa arbeta med vad som helst?

Nej, säger organisationen Människorätt för ofödda med Mats Selander i spetsen, en kristen bör inte ha som yrke att utsläcka liv. Om detta förekommer måste församlingarna reagera.

Och jag är nog benägen att hålla med.

Men visst är det inte bara gynekologyrket som är problematiskt utifrån ett Gudsrikesperspektiv. Många yrken idag – ja, kanske rent av de flesta – vilar ytterst sett på strukturer (våld, materialism, girighet, egoism, miljöförstöring, hedonism etc) som ligger långt ifrån den vision av det goda livet som Jesus ger. Så var ska man dra gränsen? Vilka yrken med diffusa strukturer kan man arbeta med som kristen och väl där leva ut Guds evangelium, och vilka yrken kanske man rent av skall avhålla sig ifrån?

Jag är absolut inte ute efter att att skapa en ny syndakatalog, jag är bara seriöst intresserad av att vi som troende på allvar börjar tala med varandra om vad det kan betyda – helt konkret – att följa Jesus i vår tid.

Så vad säger ni, kan man vara exempelvis polis, politiker, rektor, domare, bilbyggare, börsmäklare eller militär som kristen? Och hur ska man dra gränsen?

I kommentarerna till min förra bloggpost nämnde Stefan Swärd något som ofta upprepas, nämligen detta att företrädare för kristna samfund och rörelser borde höras mer och ta större plats i samhällsdebatten. Jag är lite skeptisk till denna inställning av flera skäl.

För det första måste vi vara medvetna om att dessa utspel ofta upplevs som dömande av människor utanför kyrkan. Vi blir lätt sedda som självgoda människor som ständigt har åsikter om hur andra ska leva sina liv samtidigt som vi inte är mycket bättre på att leva dessa liv själva. Ett exempel på detta är när kristna utifrån sin tro på äktenskap som en gudagiven samlevnadsform med hjälp av opinion och lagstiftning vill styra människor som inte följer Jesus hur deras relationer ska konstitueras.

För det andra finns det en logik på den mediala arenan som jag tycker är klart problematisk om man vill finnas med en kristen röst där. Media (tv, tidningar, radio) avskyr oftast reflektion, lågmäldhet, samtal (ja, dessutom de flesta av de Andens gåvor som Paulus radar upp) och premierar istället konfrontation, ensidighet och ytlighet (undantag finns förstås, ni missar väl inte ”Samtal pågår” i P1 …). Att formulera en kristen position när (om) man tvingas använda sig av dessa spelregler är, om inte helt omöjligt, så åtminstone mycket svårt!

Vad är då alternativet? Att leva den förändring vi vill se!

Istället för att t.ex. skriva långa debattartiklar där vi utifrån ett kristet perspektiv försöker få folk som inte följer Jesus att inte göra abort – låt oss se till att i våra församlingar skapa så livsbejakande gemenskaper att så få aborter som möjligt görs i våra egna läger. Och när det är gjort, låt oss göra allt vi kan (praktiskt, handfast) för att stödja de kvinnor och familjer som trots besvärliga omständigheter väljer att inte gör abort (och förstås också göra allt vi kan för att också stödja de som väljer att göra abort).

Istället för att medverka i tv-soffor där vi utifrån ett kristet perspektiv försöker få folk som inte följer Jesus att sänka sina koldioxidutsläpp – låt oss istället med våra liv visa att den Gud vi tror på älskar vår jord och vill se den vacker och grönskande i åtminstone ett par årmiljoner till. För att världen ska förstå att vi menar allvar behöver vi som kristna vara de första och inte de sista att radikalt dra ner på sådant som överkonsumtion, bilåkande, charterresor och köttätande.

Att leva den förändring vi vill se. Detta är som jag ser det, vår stora utmaning och en av den kristna kyrkans stora ödesfrågor inför framtiden.

Jag säger inte att kristna utspel i media aldrig behövs, men vi måste vara medvetna om de många risker som finns förknippade med dessa. Inga utspel i världen kommer att kunna skapa en ny väckelse, endast levande församlingar där människors liv har blivit förvandlade kommer att utlösa en sådan.

Så har nu Stefan Swärd kommit med ett nytt utspel. Den här gången är det inte abort, den borgerliga regeringen, klimatpolitiken, Carl Bildt, KG Hammar, Niklas Piensho eller homosexualitet som får sig en känga utan Allhelgonakyrkan i Stockholm. Ni vet, kändiskyrkan där bland annat Jonas Gardell tycks ha hittat sin hemvist. Denna kyrka är meningslös menar Swärd, den är i sak inte bättre än zenbuddhistiska meditationsgrupper eller studiecirklar hos de ateistiska humanisterna. Den är dessutom farlig, den har en kristen fasad vilket gör att ”förvirrade kristna med svag biblisk förankring lätt kan irra sig dit”. Nu måste jag erkänna att jag varken varit i Allhelgonakyrkan och än mindre läst Olle Carlssons bok ”Kristendom för ateister” och det kan naturligtvis vara så att Swärd har rätt, kanske är detta en församling med en teologi som är på hal is. Mitt problem med Swärds artikel har mer att göra med hans sätt att resonera. I denna artikel liksom i många andra, verkar han ständigt göra en dygd av att inte problematisera. I hans beskrivning av Allhelgonakyrkan finns ingenting gott, allt är åt helvete, och när denna kyrka kontrasteras så är det med de evangelikala och karismatiska kyrkorna som tvärtom verkar göra allting rätt. Men hallå Stefan, någonting gott verkar väl ändå ske i Allhelgonakyrkan? Något måste det väl ändå vara som gör att så många att brustna människor helas i deras gemenskap? Något litet rätt måste de väl göra när så många helt sekulariserade människor i deras gemenskap plötsligt börjar leva sina liv kring Jesus från Nasaret? Men nej, Swärd ger sig inte in i den sortens frågor. Det verkar inte finnas plats för dem i hans svart-vita värld.

Mitt problem med Swärds ständiga utspel har egentligen inte att göra med själva utspelen. Han är absolut inte den mest mediahungriga personen i vårt samhälle, det finns fler än Swärd som ständigt skruvar sina åsikter för att skapa uppmärksamhet. Det stora problemet som jag ser det är att Swärd är styrelseordförande för Evangeliska frikyrkan. När han med sin vassa och ironiska penna helt onyanserat ger sig på än det ena och än det andra, då gör han det som en representant för mig. Detta gör mig stundtals mycket upprörd.

Uppdatering: Bra frågor till Swärd ställer också Sten-Gunnar Hedin i dagens Dagen.

Häromdagen tillbringade jag sju minuter med en afrikansk taxichaufför. En riktigt trevlig kille som inte gillade snö. Och mitt under resan kunde jag inte låta bli att tänka: om jag verkligen vore smittad av de goda nyheterna, evangeliet, då skulle jag väl ta varenda chans jag fick åt att berätta om detta goda? Men jag sade ingenting, gjorde ingenting. Istället pratade vi om vädret. Och om den uteblivna snön. Och jag tänker, är inte detta kanske kyrkans och kristenhetens största problem, att vi kristna inte riktigt smittar av oss. Vad beror det på? Och hur kan vi återfå den smitta som förvandlade en samling förskrämda lärjungar till att bli brinnande Jesusfreaks som spred evangeliet runt halva jordklotet?

Vi är många som går och funderar, ber och våndas över kyrkans och kyrkornas utveckling i Sverige. Själv har jag gjort det ännu mer än vanligt den senaste tiden då jag under hösten varit involverad i ett framtidsarbete i min församling, Saronkyrkan i Göteborg. Tillsammans har vi i en mängd olika arbetsgrupper brottats över hur vi i Saron kan göra en konkret skillnad när det gäller följande områden: de mest utsatta i Göteborg, vänner och grannar (sociala nätverk), barn och ungdomar samt människor i världen.

I denna spännande men svåra fas är det extra intressant att studera levande exempel där man faktiskt skapat någonting spirande, någonting nytt. Därför läser jag Alan Hirsch bok The Forgotten Ways med en sådan entusiasm. Hirsch är ingen skrivbordsteolog utan formulerar sin teologi utifrån ett praktiserande församlingsbyggande. Så hälsosamt i en tid när det finns så många fromma ord (inklusive mina egna) men där så lite tycks göras och hända.

Det var den lilla introduktionen, nu återvänder till hans bok.

I inledningskapitlet beskriver Hirsch hur deras församling i södra Melbourne, Australien växte så det knakade. Men trots tillväxt och trots att man drog till sig människor i subkulturer som oftast håller distans till kyrkor (homosexuella, affärsmän, hippa urbana människor, prostituerade mm) så skedde få omvändelser och graden av delaktighet var liten: max 20% av församlingen var delaktiga i gudstjänsterna medan resterande delen i princip konsumerade fina upplevelser.

Man insåg att någonting radikalt var tvunget att ske och beslutade därför att förändra församlingen enligt följande principer:

1. Man ville gå från att vara en statisk geografisk lokaliserad kyrka till att bli en dynamisk rörelse i hela staden.
2. Man ville skapa större delaktighet, från en grad av delaktighet på 20:80, till minst 80:20. En överväldigande majoritet i församlingen skulle bli aktiva och direkt involverade i att bli lika Jesus.
3. Man ville skapa ett reproducerande system byggt på enkla principer, ett slags internaliserat DNA
4. Rörelsen man skapade skulle vara uppbyggd kring en nätverksbaserad organisk multiplikation och inte som ett centraliserat och hierarkiskt system.
5. Mission och inte verksamhet skulle vara den bärande organiserande principen i rörelsen.

Och det här den konkreta modell man skapade utifrån de fem principerna:
1. Den grundläggande församlingsenheten måste bli mycket mindre så att delaktigheten kan öka. Därför gjorde de den lilla (cell-)gruppen (TEMPT-gruppen, se nedan) till den mest grundläggande delen av kyrkan och inte bara som en verksamhetsgren inom kyrkan. Varje TEMPT-grupp skulle fungera som en egen kyrka i sig själv.

2. De skapade inte några filosofiska värderingar som skulle hålla ihop rörelsen utan formulerade istället några få men grundläggande praktiker som skulle binda ihop gemenskapen. Dessa praktiker skulle förkroppsliga de grundläggande värderingarna man trodde på.

3. Varje TEMPT-grupp skulle vara engagerad i följande andliga praktiker eller discipliner:

Grundläggande praktik         Andlig disciplin
T = Tillsammans följer vi             Gemenskap
E = Engagemang med Skriften    Att integrera skriften i våra liv
M = Mission                                   Den centrala disciplinen som binder ihop och integrerar övriga
P = Passion för Jesus                    Tillbedjan och bön
T = Transformation                      Karaktärsutveckling och ansvarighet

Varje grupp skulle vara engagerade i varje grundläggande praktik varje gång de träffades för att vara del av rörelsen. På vilket sätt de valde att ta sig an de olika praktikerna var helt upp till dem själva.

4. Man organiserade rörelsen kring följande rytm: Varje vecka träffades de små TEMPT-grupperna, varje månad träffades samtliga TEMPT-grupper i en viss region av staden och varje termin träffades hela rörelsen. På TEMPT-nivå skedde den grundläggande lärjungaskapsträningen, mission och tillbedjan, på regional nivå koordinerade man bland annat ledarskapsutveckling och erbjöd pastoral hjälp och på rörelsenivå arbetade man bland annat med strategisk utveckling.

5. Det enda kravet för att tillhöra rörelsen var att man som grupp förband sig till att följa praktikerna enligt TEMPT samt att försöka föröka sig så snart det är möjligt.

Är det någon som varit med om detta slags skifte i någon församling i Sverige? Är det möjligt att gå från en konsumtionskyrka till att bli en deltagande församling?

(Tycker ni att denna bloggpost är för lång, hoppa då direkt ner till sista stycket. Det får ni inte missa.)

Jag läser Arne Rasmussons bidrag ”Frälsning och kyrka – Varför Paulus inte var lutheran (och inte Luther heller) i den nyutkomna antologin Så som det har berättats för oss (köp den, läs den) utgiven på Libris som en hyllningsskrift till Lennart Thörn (tidigare föreståndare i min hemförsamling Saronkyrkan i Göteborg) inför hans 65-årsdag. Rasmussons text är baserad på en föreläsning han höll 1990 på Örebro Missionsskola, och jag tänker: varför läser jag detta först nu? 17 år sedan …

För det är bra, riktigt bra. Rasmusson poäng är att kyrkan idag behöver hitta en nygammal identitet som diasporakyrka. Att vara kristen handlar primärt inte om att bara få en viss livsåskådning, ett visst beteendemönster, eller vissa upplevelser, utan det är att bli en del av ett konkret folk, en verklig gemenskap, precis som judarna var ett konkret och verkligt folk mitt i diasporan.

Rasmusson refererar till Yoder som menade att kristendomen, när den växte fram som en livskraftig och expanderade rörelse, gjorde det som en fortsättning av och parallell till den judiska diasporan. ”Den judiska erfarenheten av att leva tillsammans med andra folk och makthavare utan att ha kontroll skapade en uppsättning sociala innovationer som har format den judiska identiteten och därför också kristendomen. Man kan nämna synagogan, en form av decentraliserat och icke-sakralt gemensamt liv som kan fungera med bara några få hushåll; Toran, en text runt vars läsning och utläggning den judiska identiteten formades; och rabbinatet, ett icke-sakralt, icke-hierarikiskt, icke-våldsledarskap. Man formade ett socialt liv utan konventionella politiska strukturer, militär makt och kulturell homogenitet. Denna judiska vision korrelerad med den moniteistiska tron och den judiska erfarenheten av att som gemenskap finnas både utanför och innanför Romarriket kan beskrivas som mer universell än Romarrikets vision”.

Men ju mer den kristna kyrkan ”avjudaiserades”, desto mer försvann också deras tidigare diaspora-praktiker. Istället hamnade fokus på en mer individualistisk förståelse av den kristna tron där själens skådade av Gud betonades snarare än hela skapelsens framtida frälsning.

Efter lite vändor med Paulus och Luther som jag inte går in på här beskriver Rasmusson hur olika radikal-reformatoriska grupper genom historien försökt leva ut en mer diaspora-liknande ”biblisk” kristendom där man betonat församlingen som gemenskap, vittnesbördet, lärjungaskapet och där man gjort den nytestamentliga etiken – inklusive bergspredikan – relevant för det praktiska vardagliga kristna livet. Rasmusson skriver: ”Begreppet ‘radikal reformation’ leder lätt till tanken att de representerar en ‘radikal protestantism’. Men i många avseenden var de mer katolska än protestantiska”.

Rasmusson avslutar kapitlet med följande stycke:

En av de vanligaste invändningarna är att en sådan hållning (en radikal-reformatorisk) leder till en kyrklig isolering. Men att tänka sig kyrkan i diasporatermer betyder att man inte tänker sig kyrkan som ett eget, separat ‘rum’ ‘rumsligt’ skilt ifrån det som inte är kyrka. En diasporakyrka, precis som diasporajudendomen lever i samhällen som den inte själv kontrollerar, mitt i och tillsammans med ‘andra’. Dess identitet formas i ständiga möten med ‘andra’. Som en ‘jeremiansk’ diasporagmenskap söker också kyrkan det samhälles bästa i vilket den lever (Jer 29:7). Men den är befriad från att tänka och handla som om man vore ‘vem som helst’. Just därför att diasporagemenskapen inte är identifierad med ett område, med västerlandet eller med nationer, utan går över alla sådana gränser, men ändå kan uppehålla en specifik men öppen kulturell identitet, som just på grund av sin gränsöverskridande karaktär är mer universell än nationer, kan den vittna om den fred som finns i Kristus. Med andra ord, före eschaton är diasporans praktik uttrycket för den fredens ontologi som finns i centrum av kristen tro. En sådan teologi förutsätter det kosmiskt-eskatologiska perspektiv som vi funnit hos Paulus och som kyrkan som ett konkret folk är kallat att vittna om.

Amen?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.