Fyrke och den individualistiska kyrkan

Senaste veckan har en het debatt rasat om hur personer i församlingar som tänker och resonerar annorlunda blir bemötta och hanterade av de som tillhör de så kallade Fyrke (fyrkantiga evangelikaler). Jag tänkte i några bloggposter försöka ge några tankar in i debatten.

För det första får Fyrke-debatten mig att inse hur individualistisk vår frikyrkliga tappning av kristen tro riskerar att bli. Varje kristen bör/ska – om jag förstår Stefan och andra fyrke-förespråkare rätt – tro (och gärna mer än så) på det åsiktspaket som hör till “klassisk kristendom”: jungfrufödsel, att Jesus gick på vatten, att homosexualitet alltid är fel, att Jesus är enda vägen till Gud, att Bibeln är Guds ord osv osv. Men vad händer om man har svårt att tro på allt? Eller om man inte vet? Eller om man till exempel (och här inbegriper jag mig själv) mycket väl tror att Jesus kan ha gått på vatten eller ha blivit född av en jungfru men ändå inte utesluter att detta är metaforer, finns det en plats för sådana som oss i fyrke-församlingar? Får vi ha ledaruppdrag? Om varje kristen ska omfatta ett helt åsiktspaket, vem definierar då detta? Och om man vill förändra det, hur går det då till?

En anledning till att Fyrke-debatten blir så stor just i vår del av kristenheten kanske delvis beror på att vår tradition under flera århundraden odlat en strängt individualistisk syn på vad kristen tro är. Din slutliga frälsning handlar om din egen tro punkt slut. I en sådan kultur är det kanske inte så konstigt om man betonar vikten vid att varje kristen också ska omfatta exakt rätt lära.

Inom katolska kyrkan inbillar jag mig – och nu freestylar jag lite, mina kunskaper om katolska kyrkan är begränsade – att en fyrke-debatt skulle ha svårt att få fäste. Där är det inte så allvarligt om den enskilde medlemmen tror mycket eller lite på det ena eller det andra, kyrkan själv har en ordning vad den tror på och så länge du är medlem i kyrkan omfattar du denna tro oavsett vad du tänker när du ligger och grubblar på nätterna.

Fyrkes avsaknad av denna kollektiva dimension av tro (som katoliken Bengt Malm beskriver i en kommentar till Fyrke-debatten) gör nog att Stefan, åtminstone inte till alla delar, delar den ”klassiska kristna tro” han gärna vill bekänna sig till.

Och jag tänker, vilken paradox om unga radikala tvivlande frikyrkliga människor á la Jonas de kommande åren flyr till den konservativa katolska kyrkan bara för att slippa känna sig fångna av det fyrke-godkända åsiktspaketet. Det vore väl ett fenomen som framtidens kyrkohistoriker med förtjusning skulle sätta tänderna i …

 

Innanför eller utanför?

Tidningen Dagen har just nu en spännande artikelserie om det problematiska i att arbeta med gynekologi om man har samvetsbetänkligheter mot att genomföra aborter. Sjukhusen vill inte anställa läkare eller sjuksköterskor som inte kan tänka sig att utföra aborter eftersom det är en av de vanligaste sysslorna på dessa kliniker. Dagen frågar sina läsare: ”Bör vårdpersonal ha möjlighet att avstå från att assistera vid aborter?”. Absolut en viktig fråga. Men en ännu viktigare kanske är: kan en kristen människa arbeta med vad som helst?

Nej, säger organisationen Människorätt för ofödda med Mats Selander i spetsen, en kristen bör inte ha som yrke att utsläcka liv. Om detta förekommer måste församlingarna reagera.

Och jag är nog benägen att hålla med.

Men visst är det inte bara gynekologyrket som är problematiskt utifrån ett Gudsrikesperspektiv. Många yrken idag – ja, kanske rent av de flesta – vilar ytterst sett på strukturer (våld, materialism, girighet, egoism, miljöförstöring, hedonism etc) som ligger långt ifrån den vision av det goda livet som Jesus ger. Så var ska man dra gränsen? Vilka yrken med diffusa strukturer kan man arbeta med som kristen och väl där leva ut Guds evangelium, och vilka yrken kanske man rent av skall avhålla sig ifrån?

Jag är absolut inte ute efter att att skapa en ny syndakatalog, jag är bara seriöst intresserad av att vi som troende på allvar börjar tala med varandra om vad det kan betyda – helt konkret – att följa Jesus i vår tid.

Så vad säger ni, kan man vara exempelvis polis, politiker, rektor, domare, bilbyggare, börsmäklare eller militär som kristen? Och hur ska man dra gränsen?

 

Kristna måste höras mer i samhällsdebatten, eller?

I kommentarerna till min förra bloggpost nämnde Stefan Swärd något som ofta upprepas, nämligen detta att företrädare för kristna samfund och rörelser borde höras mer och ta större plats i samhällsdebatten. Jag är lite skeptisk till denna inställning av flera skäl.

För det första måste vi vara medvetna om att dessa utspel ofta upplevs som dömande av människor utanför kyrkan. Vi blir lätt sedda som självgoda människor som ständigt har åsikter om hur andra ska leva sina liv samtidigt som vi inte är mycket bättre på att leva dessa liv själva. Ett exempel på detta är när kristna utifrån sin tro på äktenskap som en gudagiven samlevnadsform med hjälp av opinion och lagstiftning vill styra människor som inte följer Jesus hur deras relationer ska konstitueras.

För det andra finns det en logik på den mediala arenan som jag tycker är klart problematisk om man vill finnas med en kristen röst där. Media (tv, tidningar, radio) avskyr oftast reflektion, lågmäldhet, samtal (ja, dessutom de flesta av de Andens gåvor som Paulus radar upp) och premierar istället konfrontation, ensidighet och ytlighet (undantag finns förstås, ni missar väl inte ”Samtal pågår” i P1 …). Att formulera en kristen position när (om) man tvingas använda sig av dessa spelregler är, om inte helt omöjligt, så åtminstone mycket svårt!

Vad är då alternativet? Att leva den förändring vi vill se!

Istället för att t.ex. skriva långa debattartiklar där vi utifrån ett kristet perspektiv försöker få folk som inte följer Jesus att inte göra abort – låt oss se till att i våra församlingar skapa så livsbejakande gemenskaper att så få aborter som möjligt görs i våra egna läger. Och när det är gjort, låt oss göra allt vi kan (praktiskt, handfast) för att stödja de kvinnor och familjer som trots besvärliga omständigheter väljer att inte gör abort (och förstås också göra allt vi kan för att också stödja de som väljer att göra abort).

Istället för att medverka i tv-soffor där vi utifrån ett kristet perspektiv försöker få folk som inte följer Jesus att sänka sina koldioxidutsläpp – låt oss istället med våra liv visa att den Gud vi tror på älskar vår jord och vill se den vacker och grönskande i åtminstone ett par årmiljoner till. För att världen ska förstå att vi menar allvar behöver vi som kristna vara de första och inte de sista att radikalt dra ner på sådant som överkonsumtion, bilåkande, charterresor och köttätande.

Att leva den förändring vi vill se. Detta är som jag ser det, vår stora utmaning och en av den kristna kyrkans stora ödesfrågor inför framtiden.

Jag säger inte att kristna utspel i media aldrig behövs, men vi måste vara medvetna om de många risker som finns förknippade med dessa. Inga utspel i världen kommer att kunna skapa en ny väckelse, endast levande församlingar där människors liv har blivit förvandlade kommer att utlösa en sådan.

 

Swärds svart-vita värld

Så har nu Stefan Swärd kommit med ett nytt utspel. Den här gången är det inte abort, den borgerliga regeringen, klimatpolitiken, Carl Bildt, KG Hammar, Niklas Piensho eller homosexualitet som får sig en känga utan Allhelgonakyrkan i Stockholm. Ni vet, kändiskyrkan där bland annat Jonas Gardell tycks ha hittat sin hemvist. Denna kyrka är meningslös menar Swärd, den är i sak inte bättre än zenbuddhistiska meditationsgrupper eller studiecirklar hos de ateistiska humanisterna. Den är dessutom farlig, den har en kristen fasad vilket gör att ”förvirrade kristna med svag biblisk förankring lätt kan irra sig dit”. Nu måste jag erkänna att jag varken varit i Allhelgonakyrkan och än mindre läst Olle Carlssons bok ”Kristendom för ateister” och det kan naturligtvis vara så att Swärd har rätt, kanske är detta en församling med en teologi som är på hal is. Mitt problem med Swärds artikel har mer att göra med hans sätt att resonera. I denna artikel liksom i många andra, verkar han ständigt göra en dygd av att inte problematisera. I hans beskrivning av Allhelgonakyrkan finns ingenting gott, allt är åt helvete, och när denna kyrka kontrasteras så är det med de evangelikala och karismatiska kyrkorna som tvärtom verkar göra allting rätt. Men hallå Stefan, någonting gott verkar väl ändå ske i Allhelgonakyrkan? Något måste det väl ändå vara som gör att så många att brustna människor helas i deras gemenskap? Något litet rätt måste de väl göra när så många helt sekulariserade människor i deras gemenskap plötsligt börjar leva sina liv kring Jesus från Nasaret? Men nej, Swärd ger sig inte in i den sortens frågor. Det verkar inte finnas plats för dem i hans svart-vita värld.

Mitt problem med Swärds ständiga utspel har egentligen inte att göra med själva utspelen. Han är absolut inte den mest mediahungriga personen i vårt samhälle, det finns fler än Swärd som ständigt skruvar sina åsikter för att skapa uppmärksamhet. Det stora problemet som jag ser det är att Swärd är styrelseordförande för Evangeliska frikyrkan. När han med sin vassa och ironiska penna helt onyanserat ger sig på än det ena och än det andra, då gör han det som en representant för mig. Detta gör mig stundtals mycket upprörd.

Uppdatering: Bra frågor till Swärd ställer också Sten-Gunnar Hedin i dagens Dagen.

 

Smittad?

Häromdagen tillbringade jag sju minuter med en afrikansk taxichaufför. En riktigt trevlig kille som inte gillade snö. Och mitt under resan kunde jag inte låta bli att tänka: om jag verkligen vore smittad av de goda nyheterna, evangeliet, då skulle jag väl ta varenda chans jag fick åt att berätta om detta goda? Men jag sade ingenting, gjorde ingenting. Istället pratade vi om vädret. Och om den uteblivna snön. Och jag tänker, är inte detta kanske kyrkans och kristenhetens största problem, att vi kristna inte riktigt smittar av oss. Vad beror det på? Och hur kan vi återfå den smitta som förvandlade en samling förskrämda lärjungar till att bli brinnande Jesusfreaks som spred evangeliet runt halva jordklotet?

 

Alan Hirsch – The Forgotten Ways II

Vi är många som går och funderar, ber och våndas över kyrkans och kyrkornas utveckling i Sverige. Själv har jag gjort det ännu mer än vanligt den senaste tiden då jag under hösten varit involverad i ett framtidsarbete i min församling, Saronkyrkan i Göteborg. Tillsammans har vi i en mängd olika arbetsgrupper brottats över hur vi i Saron kan göra en konkret skillnad när det gäller följande områden: de mest utsatta i Göteborg, vänner och grannar (sociala nätverk), barn och ungdomar samt människor i världen.

I denna spännande men svåra fas är det extra intressant att studera levande exempel där man faktiskt skapat någonting spirande, någonting nytt. Därför läser jag Alan Hirsch bok The Forgotten Ways med en sådan entusiasm. Hirsch är ingen skrivbordsteolog utan formulerar sin teologi utifrån ett praktiserande församlingsbyggande. Så hälsosamt i en tid när det finns så många fromma ord (inklusive mina egna) men där så lite tycks göras och hända.

Det var den lilla introduktionen, nu återvänder till hans bok.

I inledningskapitlet beskriver Hirsch hur deras församling i södra Melbourne, Australien växte så det knakade. Men trots tillväxt och trots att man drog till sig människor i subkulturer som oftast håller distans till kyrkor (homosexuella, affärsmän, hippa urbana människor, prostituerade mm) så skedde få omvändelser och graden av delaktighet var liten: max 20% av församlingen var delaktiga i gudstjänsterna medan resterande delen i princip konsumerade fina upplevelser.

Man insåg att någonting radikalt var tvunget att ske och beslutade därför att förändra församlingen enligt följande principer:

1. Man ville gå från att vara en statisk geografisk lokaliserad kyrka till att bli en dynamisk rörelse i hela staden.
2. Man ville skapa större delaktighet, från en grad av delaktighet på 20:80, till minst 80:20. En överväldigande majoritet i församlingen skulle bli aktiva och direkt involverade i att bli lika Jesus.
3. Man ville skapa ett reproducerande system byggt på enkla principer, ett slags internaliserat DNA
4. Rörelsen man skapade skulle vara uppbyggd kring en nätverksbaserad organisk multiplikation och inte som ett centraliserat och hierarkiskt system.
5. Mission och inte verksamhet skulle vara den bärande organiserande principen i rörelsen.

Och det här den konkreta modell man skapade utifrån de fem principerna:
1. Den grundläggande församlingsenheten måste bli mycket mindre så att delaktigheten kan öka. Därför gjorde de den lilla (cell-)gruppen (TEMPT-gruppen, se nedan) till den mest grundläggande delen av kyrkan och inte bara som en verksamhetsgren inom kyrkan. Varje TEMPT-grupp skulle fungera som en egen kyrka i sig själv.

2. De skapade inte några filosofiska värderingar som skulle hålla ihop rörelsen utan formulerade istället några få men grundläggande praktiker som skulle binda ihop gemenskapen. Dessa praktiker skulle förkroppsliga de grundläggande värderingarna man trodde på.

3. Varje TEMPT-grupp skulle vara engagerad i följande andliga praktiker eller discipliner:

Grundläggande praktik         Andlig disciplin
T = Tillsammans följer vi             Gemenskap
E = Engagemang med Skriften    Att integrera skriften i våra liv
M = Mission                                   Den centrala disciplinen som binder ihop och integrerar övriga
P = Passion för Jesus                    Tillbedjan och bön
T = Transformation                      Karaktärsutveckling och ansvarighet

Varje grupp skulle vara engagerade i varje grundläggande praktik varje gång de träffades för att vara del av rörelsen. På vilket sätt de valde att ta sig an de olika praktikerna var helt upp till dem själva.

4. Man organiserade rörelsen kring följande rytm: Varje vecka träffades de små TEMPT-grupperna, varje månad träffades samtliga TEMPT-grupper i en viss region av staden och varje termin träffades hela rörelsen. På TEMPT-nivå skedde den grundläggande lärjungaskapsträningen, mission och tillbedjan, på regional nivå koordinerade man bland annat ledarskapsutveckling och erbjöd pastoral hjälp och på rörelsenivå arbetade man bland annat med strategisk utveckling.

5. Det enda kravet för att tillhöra rörelsen var att man som grupp förband sig till att följa praktikerna enligt TEMPT samt att försöka föröka sig så snart det är möjligt.

Är det någon som varit med om detta slags skifte i någon församling i Sverige? Är det möjligt att gå från en konsumtionskyrka till att bli en deltagande församling?

 

Diasporakyrkan

(Tycker ni att denna bloggpost är för lång, hoppa då direkt ner till sista stycket. Det får ni inte missa.)

Jag läser Arne Rasmussons bidrag ”Frälsning och kyrka – Varför Paulus inte var lutheran (och inte Luther heller) i den nyutkomna antologin Så som det har berättats för oss (köp den, läs den) utgiven på Libris som en hyllningsskrift till Lennart Thörn (tidigare föreståndare i min hemförsamling Saronkyrkan i Göteborg) inför hans 65-årsdag. Rasmussons text är baserad på en föreläsning han höll 1990 på Örebro Missionsskola, och jag tänker: varför läser jag detta först nu? 17 år sedan …

För det är bra, riktigt bra. Rasmusson poäng är att kyrkan idag behöver hitta en nygammal identitet som diasporakyrka. Att vara kristen handlar primärt inte om att bara få en viss livsåskådning, ett visst beteendemönster, eller vissa upplevelser, utan det är att bli en del av ett konkret folk, en verklig gemenskap, precis som judarna var ett konkret och verkligt folk mitt i diasporan.

Rasmusson refererar till Yoder som menade att kristendomen, när den växte fram som en livskraftig och expanderade rörelse, gjorde det som en fortsättning av och parallell till den judiska diasporan. ”Den judiska erfarenheten av att leva tillsammans med andra folk och makthavare utan att ha kontroll skapade en uppsättning sociala innovationer som har format den judiska identiteten och därför också kristendomen. Man kan nämna synagogan, en form av decentraliserat och icke-sakralt gemensamt liv som kan fungera med bara några få hushåll; Toran, en text runt vars läsning och utläggning den judiska identiteten formades; och rabbinatet, ett icke-sakralt, icke-hierarikiskt, icke-våldsledarskap. Man formade ett socialt liv utan konventionella politiska strukturer, militär makt och kulturell homogenitet. Denna judiska vision korrelerad med den moniteistiska tron och den judiska erfarenheten av att som gemenskap finnas både utanför och innanför Romarriket kan beskrivas som mer universell än Romarrikets vision”.

Men ju mer den kristna kyrkan ”avjudaiserades”, desto mer försvann också deras tidigare diaspora-praktiker. Istället hamnade fokus på en mer individualistisk förståelse av den kristna tron där själens skådade av Gud betonades snarare än hela skapelsens framtida frälsning.

Efter lite vändor med Paulus och Luther som jag inte går in på här beskriver Rasmusson hur olika radikal-reformatoriska grupper genom historien försökt leva ut en mer diaspora-liknande ”biblisk” kristendom där man betonat församlingen som gemenskap, vittnesbördet, lärjungaskapet och där man gjort den nytestamentliga etiken – inklusive bergspredikan – relevant för det praktiska vardagliga kristna livet. Rasmusson skriver: ”Begreppet ‘radikal reformation’ leder lätt till tanken att de representerar en ‘radikal protestantism’. Men i många avseenden var de mer katolska än protestantiska”.

Rasmusson avslutar kapitlet med följande stycke:

En av de vanligaste invändningarna är att en sådan hållning (en radikal-reformatorisk) leder till en kyrklig isolering. Men att tänka sig kyrkan i diasporatermer betyder att man inte tänker sig kyrkan som ett eget, separat ‘rum’ ‘rumsligt’ skilt ifrån det som inte är kyrka. En diasporakyrka, precis som diasporajudendomen lever i samhällen som den inte själv kontrollerar, mitt i och tillsammans med ‘andra’. Dess identitet formas i ständiga möten med ‘andra’. Som en ‘jeremiansk’ diasporagmenskap söker också kyrkan det samhälles bästa i vilket den lever (Jer 29:7). Men den är befriad från att tänka och handla som om man vore ‘vem som helst’. Just därför att diasporagemenskapen inte är identifierad med ett område, med västerlandet eller med nationer, utan går över alla sådana gränser, men ändå kan uppehålla en specifik men öppen kulturell identitet, som just på grund av sin gränsöverskridande karaktär är mer universell än nationer, kan den vittna om den fred som finns i Kristus. Med andra ord, före eschaton är diasporans praktik uttrycket för den fredens ontologi som finns i centrum av kristen tro. En sådan teologi förutsätter det kosmiskt-eskatologiska perspektiv som vi funnit hos Paulus och som kyrkan som ett konkret folk är kallat att vittna om.

Amen?

 

Den konsumistiska kyrkokulturen

I det första kapitlet, Setting the Scene, beskriver Hirsch ett av de allra största problemen med dagens kyrka: den fostrar åskådare och konsumenter snarare än lärjungar. Bakgrunden till denna konsumistiska kultur kan enligt Hirsch bland annat sökas i det recept för tillväxt som använts och används i många nutida (”contemporary”) kyrkor. I korthet går det ut på följande:

* Bygg ut kyrkan för att möjliggöra tillväxt
* Se till att predikningarna är av högsta kvalitet och att de berör ämnen som lyssnarna kan relatera till i sina liv.
* Se till att det finns bra lovsångsband och positiva lovsångsledare så att församlingen får goda lovsångsupplevelser i gudstjänsterna.
* Se till att det finns gott om parkeringsplatser utanför kyrkan så att parkerandet inte blir något som stör själva gudstjänstupplevelsen
* Se till att det finns professionella program för barn och ungdomar.
* Se till att utveckla ett program med cellgrupper kring en viss pedagogisk modell för att ge församlingsmedlemmarna en känsla av gemenskap
* Se till att nästa vecka alltid blir bättre än förra veckan så att folk fortsätter att komma.

Problemet med denna tillväxtmodell, enligt Hirsch, är flera. Dels skapar den ofrånkomligen en konsumistisk kyrkokultur. Kyrkan med de bästa programmen och de mest givande gudstjänsterna får de flesta kunderna. Och de flesta nya ”kunder” som strömmar till i de coolaste kyrkorna är redan kristna personer från andra kyrkor. Mao – den tillväxt som eventuellt sker, sker för det mesta med hjälp av ”switchers”, kyrkohoppare. Och det kanske djupare problemet med tillväxtmodellen är att den fostrar passiva åskådare snarare än aktiva lärjungar. Det går inte att konsumera sig till lärjungaskap.

När Alan Hirsch beskriver den konsumtionsinriktade kyrkan gör han det utifrån att han själv varit med och byggt upp en sådan kyrka – en lyckad sådan – i Australien. Församlingen var nytänkande och nådde ständigt mängder med nya människor. Men trots den stora tillväxten var antalet omvändelser väldigt få. Hirsch och de övriga ledarna i församlingen beslöt därför att göra en total kursändring av församlingen. Och vad de gjorde, det får ni veta nästa gång om ni inte har hunnit få hem boken.

 

Alan Hirsch – The Forgotten Ways 1

Jo visst är det Alan Hirschs ”The Forgotten Ways” jag råkade snubbla över och som jag inshallah kommer att blogga om de närmaste veckorna. Alan Hirsch är australiensare och har ägnat sitt liv både åt att plantera okonventionella församlingar för marginaliserade människor och åt att arbeta med samfundsledning.

Boken inleds med följande frågeställningar:

År 100 eKr beräknar man att det fanns ca 25.000 kristna i världen, år 310 eKr uppemot 20.000.000 kristna. En enorm och ofattbar tillväxt på ett par sekel. Hur förklarar man denna mångdubbling när …

… kristendomen under denna tid var olaglig.

… det knappt fanns några kyrkobyggnader.

… det inte fanns någon Bibel som vi känner den.

… det inte fanns något professionellt ledarskap och inga religiösa institutioner

… det varken fanns sökarvänliga gudstjänster, söndagsskolor, lovsångsteam, bibelskolor eller teologisk litteratur.

… det var svårt att tillhöra kyrkan (konvertiter fick genomgå ordentliga prövningar innan man blev godkänd).

Med andra ord, den tidiga kyrkan verkade inte använda några av de medel vi normalt sett använder för att lösa problemen i kyrkan, och ändå växte rörelsen lavinartat. Hur kunde det ske?

Eller låt oss på ett exempel från vår egen tid: Kina. När Mao tog makten i Kina och systematiskt försökte bli kvitt kristendomen räknar man med att det fanns ca 2 miljoner kristna i landet. Och Mao gjorde verkligen allt han kunde för att rensa Kina från kristna element. Han kastade ut kristna missionärer ur landet, mördade kristna ledare eller satte dem i fängelse, beslagtog kyrkans egendomar, förbjöd alla slags möten och gudstjänster och startade en av de största förföljelserna mot kristna genom historien.

Men Mao-eran tog slut och när den sk. bamburidån öppnades igen under 1980-talet kom det återigen in missionärer i Kina. De förväntade sig troligen inte alltför mycket. Till sin stora förvåning fick de dock se att den kristna kyrkan inte hade dött ut – tvärtom hade den formligen exploderat. Uppskattningsvis fanns det då 60 miljoner kristna i Kina och idag uppskattningsvis 80 miljoner kristna kineser (allt enligt Alan Hirsch bok). Och återigen, precis som i den tidiga kyrkan fanns det under de svåra åren i Kina väldigt få biblar, knappt några kyrkor, inget professionellt ledarskap, ingen centralorganisation och inga massmöten. Hur kunde det ske?

Ja, hur kunde det ske? Och kan det ske igen? Det ungefär, är utgångspunkten för Hirsch bok. Spännande va?

 

Under ytan

Kanske inbillar jag mig, men jag tycker mig bestämt ana att någonting oerhört hoppfullt håller på att ske bland många kristna runt om i vår värld idag. Allt fler verkar vara dödligt trötta på konsumerandet av religiösa upplevelser och den navelskådande unkna subkulturen och längtar istället efter autentiska liv mitt i världen som hänger ihop. Längtan efter liv som kretsar kring Jesus liv, budskap, död och uppståndelse. Längtan efter liv där tron blir lika integrerade som mat, dryck, arbete, kärlek och vänskap. Längtan efter delaktighet i gemenskaper där man träffas i hemmen eller på andra ställen där människor befinner sig: på krogar, kaféer, bibliotek eller arbetsplatser. Gemenskaper där sådant som generositet, solidaritet och enkelhet inte bara talas om utan praktiseras vecka efter vecka, år efter år. Där man INTE ber: ”Låt din vilja ske så att vi kommer till himlen så fort det är möjligt” utan där man istället ber med Jesus att himlen ska landa på jorden: ”Låt din vilja ske på jorden såsom [den redan sker] i himlen”.

För några dagar sedan kom något slags upprop för denna reformation/revolution på den grymma bloggen Timmen är sen. Jag tjuvar några meningar:

Den reformatoriska rörelsen basunerar inte ut sitt budskap… man viskar ett namn. Man bevarar tron som en skatt, en skatt man delar med sig av varsamt. Namnet viskas i hemmen, på gatan, kaféer, krogar, bordeller, teatrar och fängelser. Man marknadsför inte Jesus… Jesus sprids genom beröring, genom ögon och det lågmälda samtalet. Anden sprids liksom tungor av eld.

Det är någonting nygammalt som håller på att hända. Jag tror det. Och längtar. Och tror att vi blir alltfler som drömmer om revolutionen.

Jag har haft bloggtorka under en lång period. Men nu måste det bli slut på det. För jag har just satt tänderna i en bok som måste ut … Så i väntan på den svenska översättningen (förläggare någon?) tänker jag (förhoppningsvis, om tiden finns) blogga igenom boken kapitel för kapitel. Vilken bok det blir, det avslöjar jag förstås först i nästa bloggpost.

 

Religion är ingen privatsak

Idag skriver Werner G Jeanrond, professor i systematisk teologi i Lund, en mycket läsvärd artikel i SvD som tyvärr ännu inte finns i nätupplagan. Här är ett citat:

I Sverige pågår en kamp om människan och om konstruktiva sätt att gestalta mänsklig gemenskap. Staten kan inte organisera de primära mellanmänskliga relationerna och religionerna får inte. Istället har en sekulär enhetsmoral etablerats som har intagit den tidigare enhetskyrkans plats. Denna ideologi, som gärna presenterar sig som vetenskaplig, vill skapa ett enhetligt sekulariserat samhälle med en enhetlig värdekanon. Att utmana denna repressiva enhetsföreställning är en av religionernas viktigaste uppgifter i dagens Sverige.

Kyrkans uppgift är alltså inte att kämpa för att hela samhället ska följa någon slags kristen etik, nej, tvärtom. Kyrkan bör snarare kämpa emot föreställningar som säger att en sådan enhetsmoral är möjlig. Och när jag läser Jeanrond önskar jag så innerligt att fler kunde få fatt i detta (och inte minst Evangeliska alliansen som i dagarna verkar nästintill besatta av att få kreti och pleti att förstå den gudomliga planen bakom fenomenet ”kärnfamilj”.)

ps. Sedan kanske det också måste sägas att protesterna mot Evangeliska aliiansens kampanj väl är lika patetiska som själva kampanjen är meningslös.

 

Billig nåd

Billig nåd betyder nåd som lära, som princip, som system: syndernas förlåtelse som en allmän sanning, Guds kärlek som en kristen Gudsföreställning. Den som nickar ja till detta, har redan sina synder förlåtna.

Ur Dietrich Bonhoeffers ”Efterföljelse”

 

Minucius Felix

Så här skriver Minucius Felix om de kristna på 200-talet, före sin egen omvändelse:

De föraktar tempel som om de vore gravar. De föraktar hederstitlar och de höga statsämbetenas purpurfärgade mantel, även om de själva knappast har så det räcker att skyla sin nakenhet. De älskar varandra innan de lärt känna varandra. Det tillämpar en lustfylld kult och kallar utan urskillning varandra för bröder och systrar.

Vackert.

 

Emerging-afficher

Rätt schyssta.

 

Gud som skapare och Jesus som ledare

Två bollar som är viktiga att hålla i luften:

Den första bollen kan vi kalla ”Gud som skaparen”. För om nu Gud skapade den här världen god och sade ja till den här materien – vilket jag tror – då ska vi nog inte vara förvånade om vi känner doften av detta gudomligt goda i vilka sammanhang vi än befinner oss och hos vilka människor vi än möter. Därför är det kanske inte så konstigt att vi anar Guds närvaro när vi njuter av en termos kaffe med våra grannar eller när vi ser våra hare-krishnavänner lovprisa Skaparen till handklapp och tokiga trummor. Gud har aldrig lämnat sin skapelse. Eller med psalmistens ord: ”Jorden är Herrens med allt den rymmer!”. Och om Gud aldrig lämnat sin skapelse, då kanske man till och med kan känna doften av det gudomliga när människor i ack så bristfälliga politiska system sätter sig ner och diskuterar hur man vill att samhället skall styras och organiseras. (Jag säger i alla fall kanske).

Den andra bollen vi behöver hålla i luften skulle vi kunna kalla ”Jesus som ledaren”. För i denna Jesus, i vilken vi ser Gud uppenbarad, har vi inte bara någon att ”tro” på, vi har i honom framförallt ett exempel att följa och en väg att gå. Jesus kallar oss att följa honom, att gå en smalare väg, att tjäna, älska och i gemenskap med andra leva ut berättelsen om Guds rike mitt i denna sargade men underbara värld. Jesus manar oss inte att förnöjsamt meditera över sakernas tillstånd i denna tid, nej, han kallar oss att avslöja denna världens mörker – brist på barmhärtighet, kärlekslöshet, skenhelighet och mycket annat – och istället leva ett annorlunda liv tätt intill honom där vi får ana och förhoppningsvis också sprida en alternativ världsordning: Guds rike.

Gud som skapare och Jesus som ledare. Visst behöver vi leva våra liv med båda dessa sanningar samtidigt?

Fokuserar vi alltför mycket på skapelseteologin, vilket bland annat lutherska teologer och vår svenska kyrka ofta tenderar att göra, riskerar vi att få en utslätad kyrka som ständigt bockar och bugar inför de rådande strukturerna vare sig de heter materialism, väserländsk liberalism eller nazism. En kyrka som enbart lutar sig mot skapelseteologin har också mycket svårt att formulera ett unikt kristet förhållningssätt till politik, ekonomi, rättvisa och miljö. Allt vad Jesus sade och gjorde tenderar man att förlägga till ”frälsningsplanet” och blir därmed sådant som enbart berör den enskilda människans privata liv. Kanske, menar Magnus Malm i sin senaste bok Viskningar i katakomberna, är detta en av orsakerna till ”den glädjelösa trötthet som har präglat en viss sorts kristet politiskt engagemang. Det tar sin utgångspunkt i allmänmänskliga principer om rättvisa och människovärde istället för att drivas av kärleken till och föreningen med Jesus.”

Men risken är lika stor att man fokuserar för lite kring det faktum att Gud skapat vår värld. Och detta – att inte bejaka det goda i det jordiska – riskerar att föda en kristendom där livet med Jesus ses som ett liv som ligger lite vid sidan av det vanliga mänskliga jordiska livet. Men Gud kallar oss inte till att vara några överjordiska rymdvarelser, han kallar oss till att vara människor. Jesus själv var inte något slags halvgudomligt sagoväsen, han var en människa ända ut i fingerspetsarna, en människa så som vi alla var skapade att vara innan synden förvanskade och fördunklade allas våra motiv och livsmönster. Och jorden är inte något slags väntrum i väntan på den verkliga verkligheten. Nej, den är Guds. Den är vårt hem. Och trots att även den är förvanskad och fördunklad av synd, död och annat bröte behöver man inte mycket fantasi för att inse att vår jord i grund och botten ändå är god. God jord.

Min tolkning av Magnus Malm är att han har förstått vikten av att hålla bollarna ”Gud som skapare” och ”Jesus som ledare” i luften samtidigt. Här är några viktiga citat från hans senaste bok:

Jesus Kristus är inte ett namn som väntar på att fyllas med de egenskaper våra psykologiska, kulturella och politiska behov frågar efter. Det är en person som föddes i Nasaret för två tusen år sedan, och som föroppsligar Guds egenskaper på ett sätt som väntar på vårt gensvar. Det porträtt som tecknas av honom i Gamla och Nya testamentet gör det omöjligt att reducera hnom till det inre livet, eller fånga in hon om i ett visst kulturmönster. Inte heller kan vi med honom för ögonen skilja mellan personlig rättfärdighet och rättvisa i samhället.

Jesus fortsätter att förkroppsligas i den kristna kyrkan med alla dess brister och felsteg. Det betyder att ingen enskild människa kan formulera vad den kristna bekännelsen innebär i vår tid, eller vad dess politiska konsekvenser är. Erfarenheten lär oss att sådana anspråk leder till splittring och förvirring, vare sig de kommer från presidenter eller ärkebiskopar. Uppdraget att definiera bekännelsen och dess politiska konsekvenser är givet åt kyrkan, där vi i bön och samtal tillsamans urkiljer Kristi efterföljelse och själva börjar praktisera den rättvisa vi vill se i politiken.